Anna Odell satte psykiatrin i fokus

Vita, tomma väggar och en kall känsla av sjukhus­korridor, så är Anna Odells utställning uppbyggd på Kulturhuset i Stockholm. Ett rum är fyllt av pressklipp från när debatten gick som hetast: var det rätt av Anna Odell att använda vårdens resurs­er för ett konstverk? Dåvarande chefsöverläkaren på S:t Görans psykakut gick hårt åt Anna Odell.

– Jag tror att folk blev upprörda på grund av det sätt som det nådde media – en överläkare som säger att jag spottat och sparkat för att få uppmärksamhet, säger Anna Odell sex år senare under pressvisningen av hennes utställning.

LÄS OCKSÅ: Skötaren som vill skrota bältessängen

Så vad var det som hände för sex år sedan? Kort sammanfattat: Anna Odell spelar psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm, handfängslas av poliser och förs till S:t Görans psykakut. Där läggs hon nästan omedelbart i bältessäng. Hon polisanmäls av akuten och döms till böter för våldsamt motstånd och oredligt förfarande, vilket syftar på att hon vilseledde personalen. Senare framkommer att händelserna är en ungefärlig upprepning av när Anna Odell var sjuk på riktigt när hon var yngre. 

I ett vitt rum på Kulturhuset står en bältessäng. Resten av utställningen består av filmer: samtal där Anna Odell ringer akutmottagningar i land­et för att diskutera det hon tänker göra, samtal med psykologer och advokat, filmen från bron där Anna Odell hämtas av polis, ljud från samtalet med läk­aren när Anna berättar att det hela var ett konstverk och ljudklipp från rättegången. Där berättar skötare och vårdare att Anna Odell inte riktat våld mot någon person, vilket chefsöverläkaren sagt i media. 

Anna Odell säger att hon inte ville kritisera psykvården med sitt verk. Hon ville synliggöra en sluten värld och hon vill att psykiatrin ska stå för det den gör: till exempel att lägga patienter, ofta unga kvinnor, i bälte.

– Det står i journalen att jag blev lagd i bälte för att jag var våldsam. Men i rättegången sa personalen att jag inte försökte slå någon, de sa att jag verk­ade rädd. Men de rullade in bältessängen så fort vi kom över tröskeln.

Anna Odell framhåller att hon inte ville ”sätta åt” personalen på psykakuten.

– Jag kände en massa svårigheter och etiska dilemman där jag undrade: Kan jag göra det här när vården är så hårt pressad och har så få resurser?

Flera i personalen på S:t Göran blev förbannade när de fick veta att Anna Odell inte var sjuk, att det var ett konstverk. 

– Det är ju ingenting som någon av oss tycker är roligt, att lägga någon i bälte, sa en skötare under rättegången.

– Jag förstår att man kan bli upprörd inom psykiatrin, men samtidigt borde de kunna hantera det, säger Anna Odell och tillägger att patienten alltid är i underläge.

”Det måste vara ett av de svåraste yrken som finns, det är otroligt svårt med psykiskt sjuka människor.”

Samtidigt understryker hon att psykiatrin räddar liv, däribland hennes eget.

– Det måste vara ett av de svåraste yrken som finns, det är otroligt svårt med psykiskt sjuka människor.

I samband med utställningen hölls ett fullsatt seminarium om bemötande i psykiatrin. Där deltog Ann Heberlein, författare till bland annat ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, där hon skriver om sin bipolära sjukdom. Hon är också utbildad undersköterska och har jobbat som mentalskötare. Ann Heberlein var en av dem som kritiserade Anna Odells verk för sex år sedan.

– Jag blev väldigt arg. Jag var i en period när jag var sjuk och behövde bli inlagd, men blev inte inlagd. Resurserna inom psykvården är väldigt skrala. Jag har själv blivit hemskickad många gånger. Därför blev jag upprörd över att Anna tog upp en plats som någon annan behövde.

Men hon ändrade uppfattning när hon förstod att Anna Odell ville förmedla sina erfarenheter av psykiatrin. 

– Konsekvenserna på lång sikt av Annas verk är goda. Jag tror att hennes verk och min bok har gjort att vi diskuterar psykiatri mer.

Samtidigt sa hon att verket också kan ha negativa konsekvenser, eftersom det kan avskräcka personer från att söka hjälp.

Ann Heberlein sa, liksom Anna Odell, att psykia­trin hjälpt henne många gånger. Men det saknas personal och bemötandet kan bli bättre, tycker hon. 

– Jag har varit med om bisarra regler, där man inte får ha fötterna i soffan eller kan få kaffe efter maten. Det handlar inte om pengar utan om ovilja och bemötande.