Ahang Bashi gjorde film av sin ångest

Ena stunden är hon välfungerande och stabil. I nästa stund skräckslagen och förtvivlad, det finns inget att leva för. Och hon kan inte förstå varför det blir så här. Så beskriver regissören Ahang Bashi sin situation under gruppterapin i en scen i filmen ”Skörheten” som går upp på biografer imorgon, den 16 september. 

Vi träffar Ahang i köket hemma i Hagsätra, en miljö som är bekant från filmen. Under tre år filmade Ahang – med hjälp av vännen Maria Åkesson eftersom Ahang själv ofta är i bild – besök på psykakuten, terapisessioner och hur svårt det kan vara att komma upp ur sängen. 

Det hela började med ett samtal från Ahangs producent som undrade vad hon jobbade med. Hon berättade som det var, att hon var sjukskriven för depression, och insåg att det skulle kunna bli en film. Även tidigare har Ahang hämtat material ur sin egen sfär, bland annat till filmen ”Paradiset” som handlar om hennes mormor som bor på ett äldreboende där hon inte kan göra sig förstådd eftersom hon inte talar svenska. 

RECENSION: Skörheten

I början filmade Ahang mest för sin egen skull, hon höll på att gå ner sig och behövde något att göra. 

– Jag gjorde det för att hålla mig vid liv.

Hjälpte det?

– Ja, jättemycket, jag blev beroende av det. Jag gick runt med så mycket känslor av meningslöshet. Att filma det hela gav det någon form av mening. Det var drivkraften.

”Folk är rädda för starka känslor och konflikter. Jag tror att det är vad folk mest relaterar till i min film, att familjen inte pratar om jobbiga saker.”

Den sekundära drivkraften var att filmen skulle kunna betyda något för andra.

– Alla har det här väldigt nära även om man inte kämpar med det själv.

Två katter, Morris och Anaïs, håller sig nära Ahang i kökssoffan. De har stor betydelse för hennes välmående, likaså har hon valt att bo tillsammans med vänner eftersom det ger henne större trygghet.

Under filmens gång undersöker Ahang varför hon egentligen mår dåligt. I samtal med sin psykolog börjar hon förstå att flykten till Sverige har påverkat henne mer än hon trott. Två år gammal kom hon med sin familj från Iran, hon var för liten för att förstå varför och hon har aldrig pratat med någon om hur det kändes. ”Det blir en gömd del som hela tiden finns där”, förklarar psykologen. Med hjälp av filmkameran börjar Ahang prata med sin familj om flykten. Något som det varit tyst om i alla år.

– I familjen använde vi inte ens ordet flykt, vi sa ”när vi kom”. Folk är rädda för starka känslor och konflikter. Jag tror att det är vad folk mest relaterar till i min film, att familjen inte pratar om jobbiga saker.

”Ska jag vara krass så är tabletterna min stora trygghet. Det går inte alltid att andas igenom ångest.”

Nu hoppas Ahang att filmen inte bara kommer att spela en roll när man talar om psykisk ohälsa, utan också om flykt. 

– Flykt har alltid varit hemskt. Men i dag är det mer dramatiska metoder för att komma fram. Jag kan inte ens föreställa mig vad det sätter för psyk-iska spår. Jag tänker på att jag blev så pass psykiskt påverkad av en flykt som var ganska odramatisk, vi flög hit och fick uppehållstillstånd ganska snabbt. Jag tror inte att folk fattar vad flykt innebär för människor. 

I dag mår Ahang mycket bättre. Det kommer fortfarande svåra perioder men hon tar sig lättare ur dem. Självhatet är borta. Acceptans och insikterna om varför hon mår dåligt har hjälpt, liksom simning och psykofarmaka.

– Ska jag vara krass så är tabletterna min stora trygghet. Det går inte alltid att andas igenom ångest. Länge var tabletter tabubelagt för mig själv, men jag tar en tablett mot huvudvärk och det finns inget stigma i det. Varför ska det vara det med ångest?

Framgången med filmen gör också att Ahang mår väldigt bra just nu, att filmen går upp på bio är stort.

– Det enda jobbiga är att jag har börjat dejta igen, och att på första dejten berätta att jag har gjort en film om min psykiska ohälsa, säger hon och
skrattar.