Jag klarar mig inte på min lön. Jag har jobbat som undersköterska i 20 år. Jag har förstört min kropp.

Jag jobbar när ingen annan jobbar. Jag har ytterst sällan firat en hel storhelg med mina barn. Jag vet inte vad klämdag betyder. Jag har aldrig haft kafferast på jobbet. Jag ser det som fullkomligt meningslöst att löneförhandla. 

Jag har svårt att slappna av efter avslutat arbetspass för att stressen inte försvinner ur kroppen.

Jag förväntas vara i gång och jobba absolut nonstop, förutom 30 minuters rast på ett arbetspass, ingen kisspaus, ingen andhämtning. Jag löser dagligen problem långt bortom en undersköterskas kompetens eller arbetsbeskrivning. 

Det enklaste jobbet av alla

Jag klarar mig inte på min lön. Jag trampas och ses ned på. Jag anses utföra det enklaste jobbet i samhället. Jag jobbar med outbildad personal. Jag jobbar med personal som inte kan svenska. Jag tar emot förnedrande blickar och ord från anhöriga till brukare. Jag tar skit från brukare. 

Jag är aldrig tillräcklig. Jag kunde alltid ha gjort mer. Jag saknar befogenheter att lösa de situationer som ligger framför mig. Jag förväntas anta alla arbetsuppgifter, hur vidriga eller mot min person de än är. Jag får frekvent höra kritik gentemot hemtjänsten från den så kallade allmänheten. 

Jag vill ha en bestående förändring. Jag vill ha en attitydförändring. Jag anser att undersköterska i hemtjänsten ska vara det finaste och mest attraktiva av alla yrken.

Jag klarar mig inte på min lön. Jag älskar mitt jobb. Jag vill inte göra något annat. Jag tar hand om mina kollegor. Jag engagerar mig i varje enstaka brukare. Jag har förmågan att knyta personliga band med de människor jag hjälper varje dag. Jag ger allt jag har. 

Jag är grymt bra på det jag gör. Jag finner en tillfredsställelse i att förgylla jul, nyår, påsk och midsommar för gamla och ensamma. Jag är alltid glad och tillmötesgående. Jag tar mig an nya arbetsuppgifter med ansvar och pliktkänsla. Jag ser till att ha rätt kunskaper för att utföra mitt jobb. 

Det mest komplicerade yrket

Jag klarar mig inte på min lön. Jag tar mig ändå upp varje morgon och åker till jobbet.

Jag blir vansinnig när svaret på min kritik är att byta jobb. Jag vill ha en bestående förändring. Jag vill ha en attitydförändring. Jag anser att undersköterska i hemtjänsten ska vara det finaste och mest attraktiva av alla yrken. Jag anser att det är det mest komplicerade yrket som finns.

Jag kan omöjligt se hur jurist, arkitekt, enhetschef eller IT-tekniker kan vara viktigare och mer ”värt”. Jag blir oerhört provocerad av att en enhetschef som misskött sitt jobb får multipla årslöner i avgångsvederlag och dessutom ett nytt chefsjobb.

Jag får sparken eller omplacering helt utan förhandlingar om finfin ersättning om jag missköter mitt jobb eller är obekväm. 

När jag påpekar tydliga brister i verksamheten så hånas jag eftersom jag ju bara är hemtjänstpersonal. Jag förväntas skriva långa komplicerade journaler, men lönen skvallrar om att jag inte är avlönad för min intelligens.

Arbetsgivaren kräver att jag ständigt lär mig nya saker och lätt kan ta in ny information, men i en löneförhandling spelar inte min kompetens särskilt stor roll. 

Vill ha respekt för mitt yrke

Jag klarar mig inte på min lön. Men jag skulle åtminstone vilja att mina nästa och sista 20 år i hemtjänsten kantas av allmänhetens och samhällets respekt för yrket. Jag önskar även bli avlönad på ett rimligt sätt. Jag vill ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra kommunanställda.

Jag förväntar mig att få varma uppskattande blickar när jag jobbar när ”alla andra” är lediga. Jag vill att min oerhört breda kompetens som bland annat innefattar installation av tv-kanaler, ta bort stopp i avlopp, köra odubbat på isgator, såromläggningar och svåra förflyttningar av brukare faktiskt uppskattas och hyllas. 

Denna text är skriven på min fritid, inga skattemedel har därmed offrats för att föra fram mitt budskap. 

Tack för ordet!

  • Anna Brandenberg
    stolt och kompetent undersköterska i hemtjänsten Kristinehamns kommun, ensamstående mor