200 000 händer saknas i välfärden
Det känns längesen nu, skolgården var ett slagfält. 90-talskrisen drog fram över arbetsplatser och skolor. Klassklyftorna fanns där som en klump i magen när mamma frågade om förra vinterjackan fortfarande passade, i pappas arbetslöshet och i paniken i bröstet när fotbollstränaren sa att alla behövde köpa nya fotbollsoveraller. Jag var knappt tio, men visste redan hur mycket pengar är värda när man knappt har några.
Vi är äldre nu, men arvet från förra krisen sitter fortfarande i. Det märks inte minst inom välfärden. Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som innan 90-talskrisen,
så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag. 200 000 fler händer.
Det är som det alltid varit när det pratas om tillfälliga nedskärningar i dåliga tider: lyckas vi inte förhindra dem förväntas vi snabbt att vänja oss vid dem. Vid större barngrupper, färre arbetskamrater, längre köer för att få vård. Och i spåren av de senaste årtiondenas klasspolitik har klassklyftorna växt alltmer. Det märks i kylskåpet hos den ensamstående, i de ägandes skattelättnader. Det hörs i tystnaden på personalmötena, i handlederna på restaurangbiträdena och syns i företagens aktieutdelning. Det märks på kissblöjor, liggsår och underbemanning. Det känns i axlar och ryggar, går att läsa sig till i statistik och rapporter. Vi hittar det i de små notiserna om döda arbetare, en vals som krossat kropparna, en lina som i vinstjaktens stress inte hunnit säkras. En del syns inte ens i statistiken; gästarbetarnas kroppar blir inte ens en pinne i statistiken, skickas hem i tystnad. Klassklyftorna är den tystnaden. Är nedlagda Arbetslivsinstitutet och frånvaron av kriskommissioner. Är priset på våra kroppar: sjukskrivningarna, utförsäkringarna och de uteblivna straffen över dem som beslutar om vår arbetsmiljö.
Oavsett om det är socialdemokraterna eller högern som administrerar kriserna tycks det alltid finnas en anledning till nedskärningar. Skyll det på Konkurrenskraften, Stabiliteten, Tillväxten. Men när någon använder dessa ord, stanna upp och fundera på vad förslagen de kopplas till skulle betyda på er arbetsplats. För klassklyftorna märks också i motståndet. Vi måste snacka ihop oss och kräva högre bemanning, tid att ta ut våra raster, rätt att komma hem från jobbet utan förslitningsskador och stress inför löning. För vi behöver bli fler som delar på jobben, minst 200 000 händer saknas oss.
P.S. Silvia Avallone har skrivit ännu en bok om det postapokalyptiska samhälle som blir kvar i krisens Europa. ”Marina Bellezza”. Läs den! Och missa inte hennes första bok ”Stål”.
