Det är snart tid att omförhandla avtalen för oss personliga assistenter. En av de viktigaste frågorna som måste upp på förhandlingsbordet är jouren, det som en del kallar beredskap. Jour är arbetstid då vi befinner oss på arbetet för att ”stå till arbetsgivarens förfogande”.

Stora delar av våra nattpass räknas som jourtid, vi har rätt att sova, men ska vakna och arbeta vid behov. Jouren är obligatorisk och skamligt dåligt betald. 

Att den här modellen ens får förekomma är för mig helt obegripligt. Vi är alltså på arbetet, brukaren har ett behov av att vi är där, men vi får ändå inte betalt för hela tiden vi är – och måste vara – på arbetsplatsen.

Ja visst, vi får sova, men man vet aldrig om eller när man blir väckt. All tid på jobbet borde ge vanlig lön.

Måste få ett slut

Jag brukar dra en parallell. Antag att du jobbar på ett kontor och där finns en maskin som kan börja pipa. När den gör det måste någon trycka på en knapp, sedan är det lugnt igen.

Eftersom ingen på kontoret är där på natten så måste någon av er sova kvar på kontoret.  Den som gör det kommer inte att få mer betalt än ca 36 kronor i timmen. Trots att det betyder att den inte kan vara hemma och till exempel natta barn eller finnas där om barnet vaknar på natten.

Personen får sammanfattningsvis inte en god natts sömn i sin egen säng. Jag är helt säker på att ingen skulle gå med på det.

Men detta är vår verklighet. Som måste få ett slut. 

Vi kan bli uppsagda med två veckors varsel om vi är timanställda och en månad som tillsvidareanställda – en verklighet som få tror existerar i Sverige i dag.

En annan sak som är helt befängd är att jourtimmarna varken är pensionsgrundande eller sjukpenninggrundande. Det betyder alltså att vi får sämre pension och sjukpenning, trots att vi är på arbetet mer än heltid. 

Här kommer något som är viktigt att förstå: vi är på arbetet mer än heltid, men vi har inte heltid och får inte lön för heltid. Skulle vi jobba heltid hade vi slagit i taket för hur många jourtimmar man får arbeta per månad (50 timmar). Hur galet låter inte det?

Osäker anställning

Det sista jag vill lyfta är våra osäkra anställningar inom privat assistans. Vi kan bli uppsagda med två veckors varsel om vi är timanställda och en månad som tillsvidareanställda – en verklighet som få tror existerar i Sverige i dag. Jag förstår att man som brukare måste gilla sin personal. Men om man varit anställd i ett år tycker jag att man borde veta om man vill ha personen i fråga, och därför borde anställningen då gå över till tre månaders uppsägningstid.

Jag förstår att man som brukare måste gilla sin personal. Men om man varit anställd i ett år tycker jag att man borde veta om man vill ha personen i fråga, och därför borde anställningen då gå över till tre månaders uppsägningstid.

Jag förstår också att assistansbolagen inte får betalt av Försäkringskassan om brukaren till exempel avlider. Men jobbar du inom kommun så har du tre månaders uppsägningstid.

Jag tycker att den statliga garantilönen borde gå in och täcka upp till tre månader om uppdraget av någon anledning upphör.  På det viset skulle även vi får trygga anställningsvillkor.

Nu måste Kommunal ordna detta

Jag har lämnat in de här förslagen som avtalsförslag. Nu hoppas jag att Kommunal tar fajten för dem. Att de visar att de verkligen är på vår sida och att personliga assistenter får lika villkor oavsett om vi är anställda privat eller kommunalt.

I min värld är det helt galet att jag ens ska behöva lämna in sådana här självklara förslag till förbättring av arbetsförhållanden 2025 i Sverige. Mitt budskap till delegationen som ska förhandla fram ett nytt avtal är kristallklart: Ni måste ordna detta. 

  • Nina Lundberg
    personlig assistent och skyddsombud, Kumla