När reglerna om dygnsvila skärptes för över ett år sedan skrev jag en anonym insändare på Hela Gotland. Den avslutades med ”Har du ingen familj, skaffa dig ingen för den har du ingen tid för”. 

Redan då var jag trött och många gånger ledsen när jag lämnade mitt jobb på demensboendet. Jag kände mig så otillräcklig. När vi sen fick reda på att vi skulle få lägre bemanning där jag jobbade bestämde jag mig för att söka andra yrken. Jag fick ett jobb som lokalvårdare och slutade, efter över 20 år som undersköterska.

Är det värt det? Nej

När jag inte ges chansen att jobba med hjärtat, varför ska jag då arbeta kvar som undersköterska? Det är ett viktigt och fantastiskt yrke, men när man inte ges möjlighet att göra ett bra jobb är det då värt det? Nej, tänkte jag. Trots att jag vet att jag kommer att sakna yrket. 

Kanske söker jag mig tillbaka om några år. Men då ber jag inte om högre lön utan om bättre arbetsvillkor. Undersköterskor gör ett enormt fint arbete. Vi borde bli mer uppskattade för det vi gör, och kunna få göra det vi är bra på. Lägre bemanning är fel väg att gå på alla sätt. 

Jag har alltid jobbat. Kväll, helg, storhelger. Nu ska jag ägna mina kvällar, helger och storhelger med dem jag älskar mest, min familj.

Jag är nog inte ensam när jag säger att kollektivavtal och arbetsvillkor måste förbättras. Jag var inte ensam om att säga upp mig ifrån demensboendet på Gotland. Och vi är inte ensamma om att lämna en äldreomsorg som inte längre fungerar. Fler undersköterskor med enorm kompetens lär lämna sina jobb, för vi orkar inte. 

Många orkar inte mer

Valet av ett annat yrke har jag gjort för min egen skull, och för min familjs skull. För att ha orken kvar till dem. Jag vill komma hem och vara en glad och bra mamma och sambo. Så har det inte varit. Jag har alltid jobbat. Kväll, helg, storhelger. Nu ska jag ägna mina kvällar, helger och storhelger med dem jag älskar mest, min familj.

  • Malin Hejdenberg
    fd undersköterska, numera lokalvårdare, Slite