De tog hand om de skottskadade på IVA: ”Alltid kris här men det här var annorlunda”

Klockan var lite över ett på tisdagseftermiddagen den 4 februari när Susanne Jonsson satte sig i bilen för att åka till kvällspasset på Universitetssjukhuset i Örebro. På bilradion gick nyheterna i gång: Det pågick en stor skolskjutning i stan.  

– De sa att så många som 50 till 100 personer kunde vara skjutna och jag hann tänka ”hur ska vi klara det?”

Susanne är undersköterska på intensivvårdsavdelningen, IVA. Hon visste att de svårast skadade skulle behöva vård där. Hon visste också att avdelningen bara har åtta platser, platser som just den här dagen var fullbelagda. Bilresan varade i en evighet och när hon klev in genom dörrarna på jobbet var det bråttom. Hon hann inte ens ställa in lunchen i kylen. 

– Vår bemanningsansvariga tog min lunchpåse och skickade direkt ner mig till katastrofförrådet.

”Vi visste ingenting”

Förrådet har hon varit med om att bygga upp efter pandemin. Eftersom hon hittar bra i det kunde hon snabbt få fram material för att få fram nya vårdplatser. 

– Vi visste ingenting. Vi fick tänka igenom alla möjliga scenarier om vilka skador patienterna kunde ha för att få upp rätt saker på avdelningen.  

Det var som att förbereda sig för en kris i blindo. Samtidigt var varje minut, varje sekund viktig. När patienterna väl kom in måste allt finnas på plats för att ge dem vård. 

På 45 minuter ställde IVA-personalen i ordning tre nya vårdplatser och frigjorde fasta platser genom att flytta fyra redan inlagda patienter som kunde få tillräcklig vård på andra avdelningar. Samtidigt ordnades det plats för patienter från Campus Risbergska både på andra avdelningar och på andra sjukhus i Mellansverige. 

En intensiv arbetsdag

Även när det stod klart att det inte var ett hundratal skadade, var det ingen som visste hur många som faktiskt behövde vård på IVA. Det blev inte klart förrän polisen sökt igenom hela skolan och det tog flera timmar. 

I slutändan kom det “bara” in sex patienter till sjukhuset. Alla var inte så allvarligt skadade att de behövde plats på IVA, men krävde ändå att personalen var på tårna hela dagen. Dörrarna till avdelningen var låsta och väktare stod utanför eftersom ingen i det första läget visste om det fanns hotbilder mot patienterna eller om det fanns fler gärningsmän än mannen som sköt på skolan. Inte ens de anhöriga släpptes in. Det blev en intensiv arbetsdag. 

– Klockan 20.00 tog jag ett glas saft. Det var den första paus jag hann med.  

Svårt att värja sig

Under hela dagen låg all personals fokus helt på patienterna. Klockan 21.40 kunde hon gå hem efter att ha avrapporterat till nattpersonalen. Stressen satt kvar i kroppen. 

– Tom. Jag var helt tom då. 

Under arbetstid har ingen i personalen mobil på sig och ingen hade heller tid att ta in nyheter om skolskjutningen. Det var inte förrän hemma i soffan Susanne fick hela bilden av vad patienterna varit med om. 

– Det är svårt att sova efter en sådan här dag. Jag satt uppe och läste en bok framför tv:n. Jag ville inte att det skulle vara tyst. 

Susanne var inte ensam om att påverkas av skolskjutningen. Vid speciella tillfällen som den 4 februari är det svårt att värja sig förklarar Katarina Träff Fridebäck, specialistundersköterska och skyddsombud för Kommunal. 

Sorgen kryper på

– Vi är vana vid att ta hand om skottskadade, det är ingenting nytt. Vi har haft flera här i Örebro, men det här var andra typer av skador och de var så många. 

Det är också svårt att inte påverkas av alla känslor som personalen möter hos anhöriga. 

– Deras sorg är så stor. Där och då står vi där och tar emot den. Men den kryper in i en på ett annat sätt en sådan här gång. 

De lyfter båda att alla som arbetat fått bra stöttning med både gruppsamtal och möjlighet till individuella samtal. 

– Det har känts bra, säger Susanne. 

Vår vardag är alltid kris

Själv var Katarina Träff Fridebäck inte på plats i det första kritiska skedet, men arbetade under de två veckor det fanns patienter från skolskjutningen kvar på avdelningen. Hon hyllar kollegorna som var på plats första dagen. De som skulle gå av sina pass stannade kvar och nattpersonalen kom in tidigare. 

– De fick det att fungera så bra. Alla ställde upp direkt.  

I dag har alla patienter skrivits ut från IVA. Deras tillstånd har stabiliserats och de behöver inte längre vården här. Trots sorgen över att masskjutningen kostade tio personer livet, finns det en kollektiv lättnad i personalen över att de räddade liv förklarar Katarina. 

– Vår vardag är alltid någon annans kris, och vi bär den krisen. Det är vårt arbete, men det här var annorlunda. I allt det hemska får inte glömma att vi lyckades rädda alla som kom till sjukhuset.