”De äldre förvaras framför teven – vi jobbar tills vi går sönder”
Sönderstressad personal och äldre som sitter uttråkade framför en teve – alla med samma längtan efter något bättre. Vi måste säga stopp. Vi kan inte nonchalera de äldres och våra egna behov längre, skriver undersköterskan Kajsa Lindhagen.
Kajsa Lindhagen.
Det viktigaste är passionen. Att vi brinner för vårt jobb. Helst ska vi längta dit när vi är lediga och få fjärilar i magen på vägen dit.
Att ta hand om samhällets äldre ska vara ett kall, inte en möjlighet att klättra på karriärstegen. Alltså ska lönen inte vara det primära. Våra unika egenskaper som empati och tålamod ska vi värdesätta och använda oss av. Att vi är flexibla tar oss också långt, att vi inte är rädda för att ställa upp när det behövs.
Något i den stilen sa en chef (på ett privatägt, skandalomsusat äldrevårdsbolag) till oss på ett möte en gång. Själv fick hon höga bonusar när hon höll ner personalkostnaderna.
Är vi supermänniskor?
Men man kan inte komma ifrån att det låter som om att vi är supermänniskor. Och det kanske är just det vi är. Vi tar hand om allas bortglömda föräldrar, de som betytt så mycket. Som format nya människor och samtidigt byggt samhällen. Med vårt sätt att oförtrutet och omtänksamt jobba på får vi en unik inblick i historien samtidigt som vi utvecklas, privat och professionellt.
Kruxet är bara att allt detta inte syns. Varken för arbetsgivare eller allmänhet. Äldreomsorgen är en osynlig marginaliserad grupp, med egna små samhällen som utvecklats genom inarbetade rutiner och tystnadskulturer. Utan inblick, förståelse och uppmuntran har den formats till vad den är idag.
Lyckligtvis finns alltid läkemedelsindustrin, med sina lugnande, smärtstillande, antidepressiva tabletter. När vi inte hinner aktivera, rehabilitera eller ens lyssna på de äldre. Eller på oss själva.
Till sönderstressad personal och pacificerade, uttråkade åldringar som sitter av sina dagar i dagrum framför en teve. Som två läger, med diametralt olika förutsättningar och villkor men med en gemensam längtan efter något bättre. När det kunde vara så annorlunda. Om någon uppifrån lyssnat.
Klagomålen växer
Frustrationen växer. Klagomålen, sjukskrivningarna, utbrändheterna. Som i sin tur går ut över samhällsmedborgarnas föräldrar. Lyckligtvis finns alltid läkemedelsindustrin, med sina lugnande, smärtstillande, antidepressiva tabletter. När vi inte hinner aktivera, rehabilitera eller ens lyssna på de äldre. Eller på oss själva.
Dags att stå upp för oss själva
Vi borde bryta mönstren och rutinerna, bryta oss fram genom tystnadskulturerna och stå upp för oss själva. Lyssna på vår intuition och vårt sunda förnuft. Vi som är så fina och värda så mycket mer. Som vill ha en fritid vid sidan av jobbet, eller i alla fall tid för återhämtning. Och löner vi kan leva på, eller åtminstone bo och äta för. Vi vill att statusen på yrket höjs, att äldreomsorg ses som något viktigt.
Sist men inte minst vill vi slippa våra dåliga samveten, över att varje dag tvingas nonchalera de äldres behov. Det blir en rutin det också, men vid tillfällen av återhämtning kommer det över oss. Hur de allra äldsta och sköraste kommer i kläm.
