True crime från äldreomsorgen

Kvinna i arbetsför ålder påträffad död i sin lägenhet. Mord eller dråp? Vållande till annans död?

Så inleds ”Ett svenskt brott” på Uppsala stadsteater. Vad har hänt? Scenen är ett demensboende med rollator, rullstol, en stor tvättmaskin och kvinnor i bussaronger som springer omkring och tar om hand.

– Är det inte dags att vi börjar prata om arbetarklasskvinnan i dag? frågar Johanna Emanuelsson när vi ses för att prata om pjäsen.

Hon har själv jobbat många år som vårdbiträde. I dag är hon manusförfattare och ”Ett svenskt brott” är det svåraste och mest personliga hon skrivit. Huvudpersonen Majken är baserad på Johannas mamma, som var undersköterska på ett demensboende.

Det var mörkt när undersköterskan kom in i tvättstugan och tvättmaskinen, som aldrig blev lagad, hade läckt vatten. Där halkade hon och fick en total hamstringsruptur, avsliten lårmuskel, vilket ibland drabbar elitidrottare. 

Vad är en undersköterska värd?

Enligt Johanna fick mamman vänta allt för länge på operation och när den väl gjordes satt inte muskeln på plats många dagar.

– Vad är en gammal undersköterska värd jämfört med en elitidrottare? Hon blev ordinerad sjukgymnastik men hon kunde varken sitta eller gå! Hon kunde bara ligga på mage men Försäkringskassan menade att hon kunde arbeta. 

60 år gammal dog undersköterskan i sviterna av olyckan.

Regissören Helena Sandström Cruz är också intresserad av klass och kvinnors roll i klassamhället. ”Ett svenskt brott” beskrivs som ”ett true crime-drama från ett välfärdssverige på fallrepet”.

– True crime är väldigt stort och folk är dragna till spektakulära mord. Men vi pratar så lite om det som berör så många fler människor. Vi har ett socialförsäkringssystem som inte fungerar och brukare och personal far illa i omsorgen på grund av nedskärningar. Det borde vara ett brott! Säger Helena.

Johanna tillägger:

– Den heter ”Ett svenskt brott” för det handlar om ett system där människor dör men ingen är ansvarig. Det är ett brott mot arbetarklassens kvinnor menar vi.

Demensboendets särskilda humor

Helena understryker att pjäsen också innehåller mycket kärlek och den särskilda humor som bara finns på demensboenden, som när någon lägger en ost i blöjan. 

– Det blir en comic relief för de som jobbar i äldreomsorgen. Vi går inte bara djupt ner i tragik hela tiden, säger Helena. 

För att komma så nära verkligheten som möjligt har Johanna och Helena intervjuat undersköterskor i Uppsala.

– Pjäsen har en dokumentär grund men vi har tagit oss konstnärliga friheter och lagt till personer som folk kan känna igen sig i, som den yngre timvikarien som inte vågar engagera sig fackligt, säger Helena. 

På teaterscenen är morgonbestyren avklarade, för den här gången. Ena avdelningen tar kaffepaus medan den andra är i upplösningstillstånd. 

– Vi har larmat hela jävla morgonen. Varför kommer ingen? Ni är tre här. Vi är två, utbrister Majken, spelad av Birthe Wingren.