Liv Strömquist är en av landets främsta feministiska folkbildare. Och detta i serieform med en rad tongivande böcker bakom sig. I ”Pythian pratar” (Norstedts) tar hon sig an samtidens wellness-kultur där yta och psykisk hälsa klumpas ihop. Som vanligt utgår hon från kändisar, filosofer, sociologer och Instagramfenomen.

Ofta är Strömquist klockren och dissekerar trender och föreställningar så det står härliga till. Som när hon beskriver i ord och bild hur snabbt vi gör allting i dag men vi upplever ingen vinst i tid eftersom vi alltid gör flera saker samtidigt. Och vi får ångest över alla val vi ställs inför: ska jag ägna dessa 20 minuter åt att använda min ansiktsstav, laga mat från grunden eller ska jag ringa min syster? Många av bokens sidor vill jag sätta i händerna på alla jag möter för att de är så träffande!

Men jag blir också provocerad, vilket inte bara är dåligt. Lite sur blir jag också för att Strömquist mest ifrågasätter kvinnor och lyfter fram manliga experter, det är ju också en trend i samhället. 

Tvingar till självrannsakan

Det positiva är att jag provoceras en aning för att boken tvingar mig till självrannsakan, jag är en del av den här så kallade wellness-kulturen med yoga och hudvård. Lever jag verkligen autentiskt om jag gör liknande livsval som så många andra kvinnor? Efter utmattning utbildade jag mig till yogalärare, i likhet med många andra kvinnor. Strömquist menar att det snarare är ”den andre” i form av det nyliberala samhället, än vårt autentiska själv, som styr dessa val. 

Boken får mig att reflektera över sådana saker och jag landar i något liknande som poeten Gunnar Ekelöf skrev: ”det som är botten i dig är också botten i andra”. Vi är inte så originella på insidan. Jag ska tillägga att min bild av att leva autentiskt inte är riktigt i linje med de exempel som Strömquist ger, att leva autentiskt handlar inte om att bli snyggare i min värld, utan om att vara i kontakt med sig själv och sina egna värderingar. 

För höga växlar

Ibland drar Liv Strömquist tyvärr för höga växlar. Om jag tolkar henne rätt ska man till exempel inte sätta gränser om ens vänner bara använder en som dörrmatta, i stället ska man ”medvetandegöra och förändra sin syn på andra människor”. Eh? Det är alltså du som har för höga krav på dina medmänniskor om du inte har några jämlika relationer. 

Så med detta sagt: Man behöver inte acceptera alla resonemang för att uppskatta boken. Trots bokens titel är Strömquist faktiskt inget orakel som sitter på alla svar (Pythian syftar på oraklet i Delfi i antikens Grekland, den man gick till för att få svar). Ge boken tid och reflektera över hur den landar hos dig!