Jag hade inte så höga förväntningar när jag började läsa Niklas Strömstedts självbiografi. Hans musik är väl helt okej men mitt största minne av den är när jag var en av tusentals i Rålambshovsparken i Stockholm som stojade med i ”När vi gräver guld i USA” efter fotbollslandslagets VM-brons 1994. 

Men inte överraskande, med tanke på föräldrarna författare Margareta och journalist Bo, kan även Niklas Strömstedt konsten att trollbinda med språket. Han är precis, rolig, analyserande.  

Ingen följer Ulf Lundell hem

Mest fastnar jag för bilden av turnéavslutet med Lundells ”Den vassa eggen”. Artisten är hostig, förkyld, tärd av alkohol. Han släpps av på Södermalm i Stockholm. Ingen följer honom hem. 

I den här boken lyfter också Strömstedt – generöst – fram sin syster Lotten och i synnerhet hennes bok Långrock. Han berättar om hennes missbruk men framför allt berättar han om vilken god författare även hon är. 

Nåt för den sport- och skvallersugne

Dessutom innehåller boken, inte heller förvånande kanske, ögonblicksbilder från Strömstedts tid som framgångsrik fotbollsspelare i AIK liksom, för oss gnagare, fina bilder från SM-guldet 1992. Strömstedt gjorde en sång om detta första guld sedan 1937, eller rättare: han skrev om texten från ”Halvvägs till framtiden” till ”Framme vid SM-guld”.

För den skvallersugne finns förstås också inifrånbilder om Efva Attling, Jenny Strömstedt och Anne Wegelius. 

Jag kan rekommendera Strömstedts bok för personer intresserade av musik och litteratur. Men även för dem som vill veta mer om andra halvan av 1900-talet i Stockholm för här ges det tidsbilder av fungerande fritidsgårdar där musikintresserade ungdomar gavs plats att spela. Till exempel.