Ny film om kommunalare – och om all kunskap de bär på

– Många som ser filmen blir avundsjuka på de här yrkena för de ser hur mycket mening det ger. Jag hade inte kunnat göra den här filmen utan att själv ha jobbat i omsorgen, säger Nils Petter Löfstedt, som bjuder på bakelser och kaffe i sin lilla filmstudio i Malmö.

Nils Petter är regissör och filmare men har länge jobbat i framför allt LSS. Första jobbet fick han genom sin pappa som var skötare i psykiatrin. Mamman var barnskötare (se intervju längre ner).

­– Det kändes så sorgligt att mina föräldrar skulle gå i pension för de är så bra på sina jobb.

Han började filma sina föräldrar när de jobbade sina sista dagar. Därefter kontaktade han gamla kollegor från LSS, som Anna Roos (se intervju längre ned). Filmen växte och Nils Petter fick filma på äldreboende, hemtjänst och förskola.

Skildrar omsorgen inifrån

Först gick han bredvid för att komma in i arbetsgrupperna och kunna skildra omsorgen inifrån. Arbetet har tagit fem år. Filmen visar skratten, vårdandet, samtalen och leken. Men också baksidorna: för många barn eller vårdtagare, utbrändhet och makthavare som inte lyssnar.

Nils Petter hittade en stark personalgrupp, ett järngäng, på en förskola i Malmö. Till slut sa de ja till att vara med i filmen. Alla föräldrar sa ja. Men så kom en ny chef som sa nej.

– Det fanns en rädsla för att de anställda skulle säga vad de tycker. Jag blev vansinnig och tänkte: hur ska jag göra den här filmen om vi har ett sådant samhälle? Det är en demokratifråga.

– Vilka har makten egentligen? De som jobbar i omsorgen kan ju stänga ner hela samhället, det kan vara viktigt att påminna sig om. På 80-talet förekom vilda strejker när man skar ner på förskolan. I dag känns förskolan som en krutdurk, något håller på att explodera. 

Tyst kunskap

”Det omätbara” handlar mycket om så kallad tyst kunskap, den som inte kan mätas eller läras ut på en utbildning men som är så avgörande för välfärden: att någon tar rätt beslut i precis rätt stund. 

­– Den kunskapen borde vi odla mer och ta hand om. Om en verksamhet fungerar: studera varför den fungerar.

I filmen säger Nils Petter till en undersköterska att det ser så lätt ut när hon jobbar. Han frågar hur hon gör. Svaret: Jag vet inte.

– Det saknas många ord kring vårt arbete i omsorgen. Vi behöver nog bli bättre med orden och sätta ord på den tysta kunskapen.

Tre kommunalare från filmen

Ahmed Alneaimi, undersköterska på demensboende, Malmö

– Jag har jobbat som undersköterska sedan 1995. Jag älskar att spela teater så jag räckte upp handen när Nils Petter frågade om någon på min arbetsplats ville vara med i filmen. Vi är bra skådespelare i äldreomsorgen. Vi har en mask när vi går in till en vårdtagare och en när vi går in till nästa. Jag mår bra när vårdtagarna skrattar från hjärtat så jag skojar mycket. Vikarier som går bredvid mig tar efter mina metoder. Jag kommer nära mina vårdtagare och läser deras ansikten. Jag provar att säga en rolig sak och ser hur det landar. Om de skrattar kan jag fortsätta.

Anna Roos, stödassistent inom LSS, Svedala

– Jag har jobbat i LSS sedan 2003, jag började direkt efter studenten. Min mamma jobbade med det. För ett antal år sedan provade jag att jobba i skobutik för jag ville testa något annat. Efter bara någon dag fick jag ångest: jag kan inte stå här och sälja skor! Jag ska jobba med människor, med mina människor. Vi är som en familj. Det kändes inte som att komma tillbaka till jobbet utan till mitt andra hem. Nackdelen är att schemat kan vara så oregelbundet för mig som ensamstående med barn som ska hämtas. Men jag har världens bästa chef och får jobba främst dagar.

Lotta Löfstedt, pensionerad barnskötare/förskolekock, Vadstena

– Jag är väldigt stolt över att vara med i filmen. Men först undrade jag: vem ska vilja se det här? Det är ju så vardagligt. Jag började jobba som barnskötare 1978. På 80-talet startade jag ett föräldrakooperativ med några kollegor, där hade vi också våra egna barn. De sista åren jobbade jag i köket. Vi tjänar dåligt men jag har fått uppskattning för mitt jobb. Det är någon sorts fingertoppskänsla man har, man ser på barnen vad som är på gång innan något händer. I dag är det förskräckligt med stora barngrupper och kollegor som går in i väggen, det går inte att jämföra med mitt arbetsliv.