Det är alldeles för inne med individens ansvar
Det finns naturligtvis någonting oerhört lockande i att tänka sig att vi har makt över allting, makt över liv och död, över sjukdom och hälsa. Att vi kan tänka oss friska. Det är bara det att det inte funkar, skriver Emma Missne.
Vad får människor att foga sig i orättvisa och orimliga system? Hur skapas fogliga samhällsmedborgare? Vilka strategier krävs för att få människor att jobba på och sluta ställa krav?
Det finns ett självklart recept på ovanstående. Lägg ansvaret på individen. Ansvaret för bristande scheman, havererade vikariesystem, låga löner, orimliga arbetsvillkor. Säg att allting handlar om inställning, om hur vi tar det inte om hur vi har det.
Säg att alla kan välja sitt eget liv. Prata för allt i världen inte om att klasskillnaderna i Sverige skenar, låtsas att varje individ är sin egen lyckas smed.
Lätt att skylla på individerna
Det är alldeles för inne med nyårslöften, mindfulness, individens ansvar och alldeles för ute med gemenskap, solidaritet och ifrågasättande av maktstrukturer.
Det finns naturligtvis någonting oerhört lockande i att tänka sig att vi har makt över allting, makt över liv och död, över sjukdom och hälsa. Att vi kan tänka oss friska.
Att övningar i medveten närvaro ska få oss att stå ut i vilket arbetsliv som helst. Det är bara det att det inte funkar.
När sjukskrivningarna ökar i kommunerna är det så lätt att skylla på individerna, de enskildas inställning. Stressa inte, ta det lugnt.
Mitt i den rådande hjälp till självhjälpstrenden pratas det mycket lite om hur vi hjälps åt, hur vi stöttar varandra som kollektiv, hur vi lever tillsammans.
Som om ingen behövde flera jobb för att kunna försörja sig. Som om alla har samma psykiska och ekonomiska förutsättningar.
Makten osynliggörs och individen får bära ansvaret för strukturer som andra har skapat, det är upp till den enskilde att hitta metoder för att assimileras i det orimliga. Det önskade resultatet är fogliga nöjda samhällsmedborgare.
Mitt i den rådande hjälp till självhjälpstrenden pratas det mycket lite om hur vi hjälps åt, hur vi stöttar varandra som kollektiv, hur vi lever tillsammans.
Jag tror att vi är många som delar erfarenheten av att bra arbetskamrater kan få en att trivas på jobb som annars skulle upplevas som kaosfyllda och övermäktiga.
Att samarbete, gemenskap och tillit till kollegor kan vara nästintill magi. Ständig press och orimliga arbetsvillkor får oss i stället att vända oss mot varandra.
Från fyra till 12 vårdbesök varje dag
I slutet av 1980-talet hjälpte en undersköterska i hemtjänsten fyra vårdtagare varje dag, idag handlar det om i genomsnitt tolv besök per dag. Det handlar inte om hur du tar det. Det handlar om dina arbetsvillkor.
Sjukskrivningar, stress och vantrivsel i ett orimligt arbetsliv kan inte förklaras av individuella val och kan inte botas med mindfulness. Det är så mycket större än så. Det är inte ditt fel.
PS: Ett av exemplen i texten är hämtade ur ”Klass i Sverige” (2021). Lästips!
