”Jag bytte jobb till lärare men glömmer aldrig arbetsbördan på fritids och i förskolan”
Efter 19 år inom förskola och fritidsverksamhet läser jag till lärare. Men jag glömmer aldrig villkoren för alla kollegor som arbetar kvar i en arbetsmiljö där en snabb kopp kaffe är en önskedröm, skriver Elizabeth Blomgren Algotsson.
Elizabeth Blomgren Algotsson.
Jag glömmer aldrig hur jag förvånades, när jag bytte förskolans värld mot fritids. Plötsligt tog alla på sig sina ytterkläder själva när man skulle ut. Alla förstod språket och alla kunde dessutom svara för sig.
Visst fanns det tålamodsprövande stunder även där, men allt var så mycket mer självgående att jag häpnades när kollegor tisslade om hur enormt tung själva arbetsbördan var.
Plötsligt kunde jag andas ut
Lika förvånad blev jag när jag bytte fritidsarbetet mot läraruppdrag ett par år senare.
Då kunde man plötsligt andas ut en stund när barnen släpptes ut på rast, man slapp bråken som så ofta kunde uppstå i kapprummet och man stängde dörren för planering vid skoldagens slut. Det förvånade mig, när jag förstod att man fick så otroligt mycket mer tid för eget arbete än på fritids.
Vid något tillfälle kunde en lärare gena över skolgården efter sin rast vid lunch och beklaga sig över att ingen av de två sedvanliga kaffekopparna just den dagen hade hunnits med. Vi på fritids tänkte ”lyx”, för oss fanns ju varken kaffe eller stängd dörr för eget arbete. Någonsin.
Vi fick liksom vara tacksamma om vi fick ut tjugo minuters rast av de trettio lagstiftade varje dag. För vi skötte fritids från bittida morgon, var med i klassrummen som resurser dagarna i ända för att på direkten bege oss ut och axla ansvaret för ett hundratal elever ända till sen eftermiddag.
Jag tror inte att den läraren såg det från det hållet när den nämnde sin egen, enstaka uteblivna, kaffekopp. Grejen var nog bara att den inte visste bättre, för att den aldrig hade tjänstgjort på ett fritids.
Jag ska lova mig själv både dyrt och heligt att tänka tillbaka på hur det känns att stå själv med sjuttio barn på en skolgård när enda kollegan på plats måste på toaletten och resten är sjuka och inga vikarier finns.
Jag betvivlar inte att läraryrket är tufft. Att det är underbetalt. Eller betydligt mindre statusbetingat än vad som är försvarbart.
Men. Jag har varit i alla delar av branschen. Med olika uppdrag och åldersspann.
Så när förutsättningar i mitt framtida läraryrke ser dystra ut, när klagosång tar vid i lärarrummet under kaffepausen, när man ilsket diskuterar löner som borde vara betydligt högre … ska jag lova mig själv både dyrt och heligt att tänka tillbaka på hur det känns att stå själv med sjuttio barn på en skolgård när enda kollegan på plats måste på toaletten och resten är sjuka och inga vikarier finns.
Respekt till er på fritids och förskola
Jag ska tänka på hur hopplöst det kan kännas när sjutton ettåringar ska ut och man sitter där i hallen, genomsvettig, efter att just fått på samtliga sina ytterkläder. Hur uppgivenheten liksom suger tag i en när två av dem precis gör ner sig och hela balunsen måste göras om igen.
Sällan annars reflekterar man väl över hur många lager kläder som ska på och hur tröga overallben kan vara att få ordentligt över stövelskaft.
Och jag ska dyrt och heligt lova mig själv att minnas hur hjärtat slets ur kroppen varje gång ett avgrundsvrål av separationsångest under inskolningstid ljöd över förskolegården.
Jag ska aldrig någonsin se förbi, eller glömma.
Och med jämna mellanrum kommer jag att skänka en respektfull tacksamhetens tanke till alla er på förskolan och fritids. För att ni finns, och fortfarande står ut.
