”Undersköterskors lön och villkor visar hur samhället värderar dem”
Är undersköterskans ”kall” bara förlegat? Många undersköterskor ser inte sitt jobb som vilket som helst. De har ett osjälviskt engagemang som borde synliggöras och värderas, skriver forskaren Michael Gustavsson i ett svar i debatten om undersköterskornas ”kall”.
Ordet kall har fått en negativ klang i modern tid. Och begreppet status kan tolkas på många olika sätt. Jeanette Liljegren säger i en debattartikel med anledning av en intervju med mig i KA: ”Att prata om undersköterskors kall och att vi saknar status för att vi inte har akademisk utbildning är både dumt och förlegat.”
Tja, det beror väl på vad man menar med ”kall” och ”status”.
Hon säger också att jag glömmer ”bort aspekter av kön och klass” och ”olika förutsättningar män och kvinnor har inom yrkeslivet”. Det går väl knappast att utläsa av intervjun. Möjligen kan man, om man vill, vantolka resonemangen så.
Kallet kan vara en kvinnofälla
Begreppet kall har mycket riktigt inom vården varit starkt kopplat till den traditionella kvinnorollen, det vill säga den traditionella synen på kvinnan som den vårdande och omsorgsfulla.
Arbetsgivare har historiskt sett kunna utnyttja detta ”kall” genom att spela på de anställdas pliktkänslor och kräva stora uppoffringar, och kan fortfarande göra det. Kallet kan så sett vara en kvinnofälla, men även en klassfälla.
Det skapas en konflikt mellan det personliga samvetet och organisatoriska krav och mål, vilket kan ge upphov till ”samvetsstress”, inte minst när man inte har tid nog för vårdtagarna.
Men det är inte ordet ”kall” som är det viktiga. Jag utgår från vad jag lärt mig av yrkeskåren, genom samtal, intervjuer och enkäter, där visserligen ordet ”kall” har nämnts många gånger, men vad man avser är att de flesta drivs av ett stort personligt engagemang för att hjälpa andra människor och att man inte bara ser det som vilket jobb som helst.
Att drivkraften är omsorgen och förvissningen om att man gör något gott. Problemet är att detta osjälviska engagemang kan utnyttjas, när det i stället borde synliggöras och värderas, inte som ideellt bonusarbete, utan som en konkret del av jobbet.
Samvetsstress av alla krav
Inte minst för att detta engagemang ofta skapar en slitsam arbetssituation. Många säger att man känner sig otillräcklig. Det skapas en konflikt mellan det personliga samvetet och organisatoriska krav och mål, vilket kan ge upphov till ”samvetsstress”, inte minst när man inte har tid nog för vårdtagarna.
Många beskriver också hur samvetsstressen förstärks av de effektivitetskrav och den mängd arbetsuppgifter som läggs på undersköterskan. Jobbet sträcker sig ifrån vaktmästare och städare till själasörjare, och allt däremellan.
Man måste jobba hårt med både kropp och själ och samtidigt vara stark och stabil. Det är alltså ett jobb med enorm omfattning och som kräver väldigt många olika förmågor och kompetenser, praktiska, psykologiska, moraliska med flera.
Bild av yrket som lågstatus
Samtidigt uppfattar många undersköterskor att deras arbete inte syns och inte uppskattas efter förtjänst, allra minst i den offentliga debatten, att ingen lyssnar på dem, och att det faktiskt existerar en bild av yrket som ett okvalificerat lågstatusjobb.
När det gäller Jeanette Liljegrens åsikt att yrket inte behöver högre status men tydligare arbetsbeskrivningar och högre löner, har jag svårt att se hur man kan skilja det ena från det andra. Högre status brukar innebära högre lön och bättre arbetsvillkor. Till och med Socialstyrelsen har framhållit vård- och omsorgsyrkets låga status med grund i det oavlönade kvinnoarbetet.
Det kan vara givande att få beröm, en klapp på axeln och uppskattning, vilket inte kostar någonting, men det räcker inte.
Därför behöver yrket högre status i meningen att det behöver synliggöras och uppvärderas för vad det faktiskt är, ett kvalificerat jobb. Och man kan inte bara ropa efter akademiska examensbevis för att ge ett yrke högre status.
Visst kräver många yrken högre utbildning, men det betyder ju inte att akademisk status måste vara alltings mått. Fixeringen vid formella, teoretiska kunskaper bidrar ofta till att andra kunskaper och förmågor värderas ner.
Värderingen visar sig i lönekuvertet
Vi kan inte låta de kunskaper och kompetenser som undersköterskan har, en ovanlig kombination av en mångfald förmågor, bara mätas efter formella akademiska mallar. Undersköterskorna måste i stället värderas efter deras reella kompetenser, men också deras ansvar, deras omdöme och deras engagemang.
Det kan vara givande att få beröm, en klapp på axeln och uppskattning, vilket inte kostar någonting, men det räcker inte. Värderingen av yrket kan i slutändan bara mätas i större egenmakt, i förbättrade arbetsvillkor och i lönekuvertet.
