Vi behöver prata mer om döden! Det sa undersköterskan och skådespelaren Berit Engman som nyligen intervjuades på KA kultur om sin föreställning om att sitta vak. Begreppet palliativ vård för ofta tankarna till åldrande men det är ju bara en del av bilden. ”Mors dag” (Galago) är en novellsamling i serieform av Klara Wiksten och det mest berörande jag läst på länge.

Temat är mammor som dör för tidigt och hur det drabbar barnen som blir kvar. Och inte minst hur sorgen fortsätter att påverka barnen som vuxna. För sorg som inte tas om hand och bearbetas tar sig ju uttryck på en rad olika sätt.

Imponerande psykologisk skärpa

Klara Wiksten skildrar detta i blyertsteckningar och text med imponerande psykologisk skärpa och medkänsla. Det är otroligt gripande, man blir både ledsen och upprörd samtidigt som man får insikter om vilka spår ett barndomstrauma kan trampa upp i kroppen och själen. 

(Texten fortsätter nedan)

Vi möter exempelvis Lasse som får en psykos och blir tvångsinlagd- och medicinerad, men ingen frågar vad hans själ varit med om eller hur det var att som elvaåring hitta sin mamma död på köksgolvet med en spritflaska bredvid sig.

Vi möter barn som inte fått gå på sina mammors begravningar, barn till mammor som hade cancer och barn som fått ta alldeles för stort ansvar. Gemensamt är att barnen inte fått uttrycka eller hantera sin sorg. Sorg behöver, som Klara Wiksten skriver, ”bli omsorgsfullt omhändertagen. Klappad medhårs. Och rastad som en hund.”

2 serieböcker till om moderskap

  • ”Singelmamman” av Anna Härmälä är en självbiografisk serieroman om att bli mamma när man just blivit lämnad av barnets pappa. Det är ärligt, roligt och sätter fingret på hur kämpigt det är att bli förälder på egen hand i en värld av tvåsamhet, och när man inte är självvalt självstående.
  • ”Den ömma modern” av Klara Nordin Stensö är mitt främsta boktips till alla som kämpat eller kämpar med amning och modersmyter.