Film: En liten bokhandel i Paris, italiensk film i regi av Sergio Castellito

Första scenen – där man får se den lilla bokhandeln i ett grönt litet (låtsas)hus i Paris – lägger sig som sockervadd kring hjärtat. Världen är full av krig, jordbävningar och virus och jag vill fly in en stund i just den där bokhandeln. Möjligtvis påverkar utgångsläget min uppfattning av filmen.

Ovanpå bokhandeln bor ägaren Vincenzo, en äldre italiensk man, tillsammans med sin dotter som är förlamad efter en olycka. Dessutom har hon slutat prata. Vincenzo tar hand om sin dotter och varje morgon kommer en assistent som hjälper till med hygienen.

Det säljs inga böcker i bokhandeln men ekonomi lyfts inte fram som ett av mannens problem. Vardagen vänds dock upp och ner när en dramatisk kvinna gör entré i bokhandeln. Yolande är skådespelare och det mesta i hennes liv är kaos. Jag förstår verkligen att hon söker sig till den lugna mannen och bokhandeln! Och mannen har förmodligen saknat någon som pratar – Yolande gör det konstant.

”En liten bokhandel i Paris” är det sista manuset som Ettore Scala skrev innan han dog. Han är en italiensk legendar som skrivit bland annat Vi som älskade varann så mycket och En alldeles särskild dag.

Den här håller inte alls samma klass men är fin ändå. Det är ingen traditionell kärleksfilm och dessutom följer vi dotterns utveckling parallellt med mannens och skådespelarens. Det är bra för dottern är filmens mest intressanta person. 

Sockervadd blir snabbt kladdigt men det blir ändå inte den här filmen. 

Premiär på bio 17 februari