Ett äldreboende där nästan allt är möjligt

Film: ”Leva tills jag dör”, dokumentär med premiär fredag 30 september.

Den här dokumentären från vardagen på ett äldreboende i södra Stockholm visar mer än något annat vilken skillnad en enskild medarbetare kan göra. Här är den personen Monica Lyander som jobbar som aktivitetscoach på äldreboendet.

När Monica Lyander får fatt på en önskan eller dröm hos någon av de äldre verkar nästan ingenting omöjligt. Med henne kan ett centrumbesök sluta med att en 99-åring tar hål i öronen för första gången i livet. Hon tar med täckbyxor hemifrån för att de gamla ska kunna åka pulka när det kommit snö. De hyr en minibuss och åker ut och plockar solrosor på fälten. Tar färjan till Gotland.

Energin och nyfikenheten och att man inte måste tänka att det mesta är för jobbigt – utan möjligt och kul – sprutar ut från bioduken.

En film om värme, gemenskap, död och kärlek. En film kanske särskilt för alla oss som har någon i vår närhet som behöver vård och omtanke, oavsett om det är på jobbet eller privat.

Här finns en intervju med Monica Lyander som KA gjorde i våras.

Jag slukar den som om den vore en spänningsroman

Passera av Nella Larsen.

Bok:  ”Passera”, roman av Nella Larsen (Albert Bonniers förlag).

Irene och Clare träffar på varandra i en hotellbar en stekhet sommardag i Chicago. Året är 1927 och ingen av dem borde egentligen sitta i baren. Anledningen är att de är svarta (och att baren endast är för vita) men att det fungerar och ingen reagerar beror på att de passerar som vita. Deras hud är så ljus att de vita tror att de är just vita. 

Det är inte första gången Irene och Clare träffas. De kände varandra som barn innan Clare lämnade barndomsområdet och skapade sig ett nytt liv där alla hon känner tror att hon är vit (till och med hennes egen make). Irene å andra sidan är bara på tillfälligt besök i de vitas värld för att få en lugn och sval tillflyktsort från gatans hetta.

Att de möts i vuxen ålder sätter i gång en spiral som centrifugerar kring frågor om livsval, solidaritet och rasism. 

Berättelsen om drömmen som blev sann

Sommarsystrarna på Visborgs minne av Jane Morén.

Bok: ”Sommarsystrarna på Visborgs minne” av Jane Morén (Migra förlag).

Det startade som en dröm som blev sann: ett sommarhem för arbetarkvinnor som egentligen inte hade råd att fira semester någon annanstans än hemma. En dröm som förverkligades 1928 av en sammanslutning av fackligt anslutna kvinnor och som initierades av Anna Johansson-Visborg.

Kvinnorna lyckas köpa en skärgårdstomt i Nacka med bra bussförbindelse in till Stockholm. Första sommaren bygger de 20 småstugor och anlägger täppor och trappor. Några år senare utökas antalet stugor.

Jane Morén.
Jane Morén. Bild: Belinda Morén

Genom åren har hundratals kvinnor bott i stugorna som kunde hyras per säsong av arbetarkvinnor med låga löner. 

För att säkra semesterhemmets framtid bildas 1946 en stiftelse. Men det räckte inte som skydd. 

Stadgarna ändrades

I boken beskrivs hur de ursprungliga stadgarna för stiftelsen ändrats på senare år, delar av tomten sålts, stugor rivits och lämnat plats för nybyggda radhus som sålts för runt 10 miljoner styck. 

Av semesterparadiset och gemenskapen återstår mest minnen – och Jane Moréns bok. I texter och i hundratals fotografier berättar hon hur det började och slutade, men framför allt får man möta kvinnorna som bodde i sommarhusen. Höra deras berättelser och ta del av livet som det levdes på Visborgs minne.