Konstnären Johanna flyttar tillbaka till Norge efter 30 år i USA. Vid flytten (eller rättare sagt flykten) klippte hon banden med sin ursprungsfamilj och blev då den förtappade dottern.

Under tiden har hon väckt starka känslor hos sin familj med ett konstverk som de tolkar som självbiografisk. Hon kommer heller inte hem till faderns begravning. Väl hemma söker Johanna kontakt med mamman, men blir avvisad. Eller är det så att det egentligen är systern Ruth som styr mammans beteende?

Johanna målar upp en inre bild av vem modern egentligen är, genom minnen och egna spaningar efter tecken utanför mammans bostad. Spaningar som efter hand gränsar till förföljelse. När modern gråter i kyrkan tar Johanna det som ett bevis för att det handlar om förlusten av dottern och den livslögn Johanna menar präglar modern.

Genom tillbakablickar på barndomen får vi veta att fadern styrde familjen med borgerlig järnhand och att Johanna ständigt sökte moderns uppskattning som yttrades i att bli kallad ”speciallaflickan”.

Johanna går längre och längre in i ett tillstånd som ständigt kretsar kring att få kontakt och bevis för att hon har rätt. Det blir ödesdigert.

Vigdis Hjorth visade i succéboken ”Arv och miljö” att hon är mästare på att börja en känslomässig rörelse med att skumma på ytan för att sedan med kraft dra med läsaren in i romankaraktärens virvlande tankeströmmar. Det greppet lyckas hon rätt ofta med även här. Under läsningen drabbas jag ibland av impulsen att stoppa Johanna. Ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt, men Hjorth håller mig ständigt engagerad.