Den 20 september 1911 tog två sextonåringar sina liv tillsammans i Hammarby sjö. De hade dränkt sig med fickor med sten och bundit ihop sina kroppar för att helt säkert dö tillsammans. Det är berättelsen om deras kärlek Mian Lodalens bok skriver, den och vägen fram till självmordet.
Lisa och Lilly är första delen av en planerad trilogi om verkliga lesbiska levnadsöden. I flera artiklar har Lodalen berättat om drivkraften bakom projektet: att ge röst och göra historia av alla de kvinnor som gått före men som gömts undan och bleknat i det kollektiva minnet. Det är en viktig uppgift.
I det stora hela fyller Lodalen den väl. Hon har gjort en gedigen research och är mån om att detaljerna ska hålla. Ironiskt nog är det både bokens svaghet och styrka. Berättelsen hade blivit starkare av färre tidsmarkörer och mindre tidstypisk slang. Samtidigt gör hon dåtidens mötesplatser så trovärdiga och det instängda livet för Lisa så levande att det kryper under skinnet när jag läser.
