Therese Wikman sitter i strandkanten i sjöjungfrukostym.

Therese Vikman är undersköterska och sjöjungfru.

Man skulle kunna tro att hon föddes till sjöjungfru. Sina första år i livet bodde hon på en liten ö i havet, hennes morfar var fisk­are och spädbarnet Therese låg och sov i båtens sköna skumpande.

Men icke. Från barndomen minns hon mötet med vattnet: Hon försökte simma men sjönk till botten i  stället. Som vuxen var hon skräckslagen inför mötet med det blå – att få vatten i munnen och näsan –  ändå har hon alltid drömt om att kunna röra sig fritt under vattnet. Och numera gör hon det. Utan att hålla för näsan.

Hon sitter på strandkanten, har efter stor möda trätt sin tunga fena över benen, och med lika stor möda går hon kräftgång ner i sjön. Numera simmar hon alltid med fena.

– Det är ren frihet. Från den tvådimensionella marken du går på till det tredimensionella vattnet där du kan simma bakåt, uppåt och framåt. Det är skönare för kroppen, man blir ett med vattnet i  stället för att pressa sig fram.

Se filmen när Therese Wikman simmar med sin hemgjorda fena!

Allt började egentligen med att Therese brände ut sig. Hon jobbade natt som undersköterska, samtidigt jobbade hon med trädfällning och uppträdde som burlesk­artist på klubbar och fester. Hon fick ta en paus från allt. Så småningom startade hon ett eget eventbolag som hon jobbade med i några år. Hon planerade en fest där det skulle stå ett badkar på scenen. Men vad skulle de ha i badkaret? En sjöjungfru förstås! Så kom Therese i kontakt med föreningen Stockholm Mermaids och hyrde en sjöjungfru till festen. 

– Det såg ju så kul ut när de andra lattjade i vattnet. Så jag ville lära mig även om det verkade läskigt.

Therese har alltid älskat att pyssla och göra egna kostymer. Inom burlesken är kostym A och O. Men med mermaiding, som det kallas, kan hon kombinera kostym och posering med en härlig sport. Den tunga fenan med sina 20 kilo har hon tillverkat själv av silikon under lång tid. I  dag är det premiär för den.

När coronaviruset kom till Sverige och Södertälje i mars bestämde sig Therese för att återvända till vården. Alla event ställdes in och hon hörde att flygvärdinnor skulle snabbutbildas till vård­en. Hon tyckte att hon hade mycket att ge med sina många år som undersköterska. Hon fick jobb på ett korttidsboende här i Södertälje som startade en särskild covidavdelning. 

– Det ångrar jag inte en sekund. Det är det roligaste jobb jag haft. Jag har aldrig jobbat dag tidigare men det är helt annorlunda än jag tänkt mig. Vi är mer som vänner än kolleger. Och man lär känna brukarna – som det heter nu för tiden, jag gillar inte det ordet – på ett helt annat sätt.

På lediga dagar händer det att Therese promenerar till jobbet för att visa upp sina husdjur, tre hundar och en leguan, för de äldre. 

– Man kan inte tro att det är en covidavdelning jag jobbar på för vi har skoj hela tiden. Jag har till och med dansat med de äldre när de blivit piggare. Det är bara att köra på som vanligt men man får tänka på att ha skyddsutrustning. De har ordnat det jättebra för oss.

Hon har anställning till och med september men hoppas att hon får stanna kvar. Annars får det nog vara med vård­en  …

Therese Wikman simmar i sjöjungfrukostym.
Therese Wikman i vattnet.

Blandrashunden Saffran sitter vid strandbrynet och håller vakt när Therese sitter i vattnet och blir fotograferad. Hon har slagit ut likt en blomma sedan hon fick på sig peruk, fena och behå med nät och pärlor. Det här är hennes tredje sommar som sjöjungfru. Under resten av året simmar hon på badhuset, men då med en enkel sportfena som påminner om simfötter. Den har hon även när hon går till sjön på egen hand.

– Jag tycker fortfarande att det är lite pinsamt med min stora fena om jag är ute bland folk. Jag är snart 40 år och har inga barn med mig  … Men är vi flera sjöjungfrur så är det bara kul.

Hon kallar det en hobby med proffsig karaktär. Ibland hyrs sjöjungfrurna in till barnkalas och fester, de framträder också ideellt för cancersjuka barn som vill fira sin sista födelsedag med sjöjungfrur. 

För många sjöjungfrur är det en barndomsdröm som går i uppfyllelse i vuxen ålder. Men Therese lyfter även något annat som sammanför dem.

– De flesta, om inte alla, sjöjungfrur som jag pratat med har upplevt mobbning i barndomsåren eller varit ensamvargar av olika slag. Jag blev mobbad i lågstadiet men det var först i tonåren som jag stack ut utseendemässigt och då plötsligt blev jag tvärtom accepterad, då var jag lite häftig i  stället. 

Mermaiding är hyfsat nytt i Sverige. Det första sällskapet startade i Jönköping 2016. Året därpå bildades Stockholm Mermaids som i dag har 140 medlemmar. Det är främst kvinnor som håller på, men en och annan merman finns. Aktiviteten är desto större i länder som USA, Australien och Tyskland men Therese ser ett växande intresse även i Sverige. I sommar lanserade GB glassen Mermaid och allt fler är nyfikna på mermaiding.

– Folk tycker att det är spännande och vackert. Världen kan vara rätt tråkig när allt bara är normalt. 

Therese Wiman om…

…sin förebild som sjöjungfru:

– Mermaid Melissa i USA. Hon har fantastiska fenor och jobbar med mermaiding på heltid. Hon gör allt för att rädda haven och djuren och blev sjöjungfru i och med det. Hon har fantastiska videor på Youtube.

…sitt djurintresse:

– Jag skulle ge mitt liv för att rädda ett djur. Jag har frivilligjobbat med att leta försvunna hundar. Nu bygger jag skulpturer som jag skänker till Djurrätts­alliansen och andra organisationer som får sälja dem. 

…undersköterskeyrket:

– Jag vill hjälpa de sjuka som behöver det mest och inte har någon annan. Men jag önskar att vi uppskattades mer lönemässigt så de bästa i yrket ville stanna. Hos oss kan någon dö vid ett slarv men vi har ändå svårt att klara oss på lönen och våra kroppar slits ut i förtid.