Vi lever längre. Oj, en spontan varningstanke infann sig omgående efter den första meningen, som om underifrån småputtrar en oroväckande känsla. Fler livsprojekt som ska avverkas, förlängd dödsångest?

Men nej, vi ska tänka positivt, så vi tar det igen. Vi lever längre alltså. Vi äter bättre, vi motionerar mer, vi tar hand om våra kroppar. Allt detta gör att vi blir äldre och äldre, och den ständigt ökande skaran av pensionärer behöver (och ska ha) sitt i form av god levnadsstandard. 

För att kunna finansiera vården och pensionssystemet måste vi jobba längre, tycker politikerna. För några månader sedan röstade partierna i riksdagen om en höjd pensionsålder. 

Från och med 1 januari 2020 höjs lägsta ålder för att ta ut allmän pension från 61 till 62 år. Samtidigt höjs åldersgränsen för hur länge man har rätt att ha kvar sin anställning, den så kallade las-åldern, från 67 års ålder till 68 års ålder. År 2026 kommer åldersspannet för när man har rätt att ta ut allmän pension enligt förslaget att vara 64–69 år. Och så vidare, och så vidare  … 

Så vad innebär de här förändringarna för undersköterskorna Anna och Kalle som jobbar på ett äldreboende? Det blir bara mer slit, mer ryggsmärta, mindre livskvalitet.

Medierna är aldrig sena att i sammanhanget plocka fram en rosenkindad och glad 70-årig man eller kvinna med klar och livlig blick. Självklart vill och kan jag jobba, brukar de svara.

Vi måste arbeta längre, skriker politikerna. Ja, ja. Vi har fattat.

Samtidigt! Det är nästan lika självklart att ovannämnda 70-åringarna inte jobbar inom vården eller industrin. 

Så vad innebär de här förändringarna för undersköterskorna Anna och Kalle som jobbar på ett äldreboende? Det blir bara mer slit, mer ryggsmärta, mindre livskvalitet. Det fattar vi också. Man kan inte rädda och förbättra ett maskineri om kuggarna slits ännu mer. 

Hade man riktigt velat göra slag i saken då hade man ansträngt sig för att förbättra arbetsvillkoren och höjt lönerna rejält för låglönearbetare. Man hade ökat finansieringen av det nuvarande pensionssystemet så att framtida pensionärer skulle kunna leva på den.

Risken med sådana ad hoc-lösningar är att redan nu oattraktiva yrken blir ännu mer ratade av de kommande generationerna. Risken är att vi i nära framtid kommer att leta med ljus och lykta efter personal som ska byta blöja på Anna och Kalle när de blir äldre, på de rosenkindade 70-åringarna och på våra riksdagspolitiker.  

PS: Läs ”Vi, skuggorna – ett Sverige du inte känner till” av Ellinor Torp. En gripande bok om laglös arbetsmarknad och om slaveriet i nutid.