Joel Alme gör musik om att klara sig

Joel Alme slog igenom på allvar för fem år sedan, med sitt första svenskspråkiga album ”Flyktligan”. När vi träffar honom hemma i radhuset i Björkhagen i södra Stockholm har hans nya skiva ”Bort bort bort” varit ute i drygt en månad.

Malteser-pudeln Stella far runt våra fötter medan Joel bjuder på kaffe och berättar att det är fjärde stället han bor på i Björkhagen.

– När jag flyttade hit var det mycket soclägenheter och mer uppblandat av folk. Men eftersom priserna ökar är det ju bara en viss typ av människor som har råd att flytta hit. Jag känner mig aldrig hemma i det, säger han.

Jag har alltid haft svårt med prestationskrav, då är min första reaktion flykt. När folk har förväntningar blir det jobbigt.

Den nya skivan handlar liksom den förra mycket om arbetarklassuppväxten i Göte­borg, där många föll offer för missbruk och där missbruket löpt som en förbannelse i Joels egen släkt. Tycker han själv att han skriver om klass?

– Tanken var inte att göra en klass­skiva, utan en skiva om konsekvenser av att växa upp på olika sätt och vad det har blivit av en själv. 

Hans mamma har jobbat i hemtjänsten större delen av sitt yrkesliv och var också fackligt aktiv inom Kommunal i över 20 år. Joel följde med henne på jobbet ibland som barn och minns flera av personerna de gick hem till.

Några firade de jul med, hans mamma har alltid haft ett socialt engagemang. Det har smittat av sig på Joel. 

Efter att han varit med i tv-programmet ”Jills veranda” och uppträtt på ett fängelse i Nashville blev han inbjuden till ett projekt där han åkte runt på anstalter i Sverige och spelade och sjöng med kvinnliga interner.

Det var det som gav honom lusten tillbaka att göra musik. Framgångarna med förra skivan ledde nämligen till en lång svacka.

– Jag har alltid haft svårt med prestationskrav, då är min första reaktion flykt. När folk har förväntningar blir det jobbigt. Och när jag inte mår bra kan jag inte göra musik.

Bortsett från några år när han var yngre och festade för mycket har Joel Alme klarat sig från missbruket. För att hålla ångest och adhd i schack är vardagen inrutad. Hunden och barnen hjälper till att hålla rutinerna. Sociala sammanhang ger honom ofta ångest, som tar sig fysiska uttryck som illa­mående och yrsel. 

– Jag blir inte av med det. Jag vet inte hur mycket terapitimmar och mediciner och olika sätt och joggning och … Det spelar ingen roll, det går inte. 

Det finns alltid en anledning till missbruk. För att bli av med ångest är folk villiga att göra vad som helst och det kan jag förstå.

Joel Alme har ett ogarderat och generöst sätt att vara och prata på som är svårt att inte tycka om och känna sig välkomnad av. Det gör att jag själv sänker garden där i radhusköket och vi pratar om att acceptera ångesten. 

Kan det vara en lättnad, att veta vad man har att förhålla sig till?

– Både och. De flesta som jag känner vet om det nu. De vet att jag inte hör av mig på två månader ibland. Däremot har jag familj och då krävs det att man gör vissa saker. Men det är väl mer att jag inte känner mig fel längre, jag känner inte att jag måste gå till psykolog igen och bli någon annan. 

Joel Almes musik handlar också om ljuset, om att ha klarat sig och fortsätta att klara sig. ”Man lever på/för att känna så här/det räcker så” sjunger han i nya skivans vackraste låt ”Lätta steg”.

– Missbrukstemat handlar väldigt mycket om att man har gjort fel val för att nå fram till att må bra. Det finns alltid en anledning till missbruk. För att bli av med ångest är folk villiga att göra vad som helst och det kan jag förstå.