Systrarna Adbåge har ritat sedan barnsben

Lennart Hellsing är en annan förebild, och 2017 tilldelades de Lennart Hellsing-priset för deras första gemensamma bok ”Halsen rapar, hjärtat slår. Rim för 0–100 år”.

– Vi är som gubbar tydligen, säger Emma. Det som Hasse och Tage höll på med, och det som vi håller på med, känns könlöst. Och det är oviktigt vem som är barn eller vuxen i det vi gör.

I deras senaste bok ”Folk. Främlingar och vänner – nån du kanske känner” finns en dikt om att vara introvert. Och jag blir inte förvånad när jag möter Emma och Lisen Adbåge – tvillingsystrar, bilderbokskonstnärer och författare – på ett trevligt kafé i östgötska Väderstad.

De bor på var sin liten ort inte långt härifrån, uppskattar ensamhet och har aldrig haft ett ”vanligt jobb”. Kanske beror det senare på att deras granne under uppväxten var illustratör av barnböcker? 

– Det var lika självklart som att vara lant­brev­bärare eller bussförare, säger Emma.

– Han gick ut till ateljén och så ville jag ha det. Jag kunde inte se framför mig att jag skulle åka hem­ifrån till en arbetsplats, säger Lisen.

Sedan barnsben satt systrarna hemma och ritade och skrev berättelser. De ville sällan leka med andra barn och gick inte på fester i tonåren. Dessutom råkade deras morbror i Stockholm bo granne med författaren och förläggaren Barbro Lindgren, som fick se deras alster.

När det var dags att ta studenten, och många av oss började jobba i äldre­omsorgen, debuterade Emma och Lisen Adbåge med var sin bilderbok. Och på den vägen blev de framgångsrika bilderboksskapare på var sitt håll. Men nu har de alltså gjort två böcker tillsammans. Det var Lisen som började med att rimma. 

– En sten med ben ritade jag och så var det i gång.

När samarbetet inleddes bodde inte systrarna nära varandra, utan de började skicka sms med rim. Till slut blev det boken ”Halsen rapar”. Uppföljaren ”Folk” är allvarligare och har lite mer för äldre läsare än den förra, även om båda vänder sig till alla åldrar. Det handlar om allt ifrån vardagens stress till att kissa på sig.

”Folk” gjorde de i samarbete med artisten Britta Persson som tonsatte en del av dikterna och gav ut en skiva samtidigt med boken. 

Systrarnas inspiration hämtas i vardagen, de är inte så förtjusta i att resa, utan går i gång på reklamblad, roliga namn på företag och samtal de tjuvlyssnar på. 

– Folk är ju roliga, det är alltid en inspirations­källa, säger Lisen. 

Mamman och lillasystern i familjen Adbåge är förskollärare och fungerar ibland som bollplank. Men Emma och Lisen umgås inte så mycket med barn. Däremot har de nära till sina inre barn och använder sig av barndomsminnen, Lisen har till exempel skrivit böckerna om Stor-Emma. 

– Vi får frågor om varför vi skriver för barn. Men jag skriver inte för barn,  jag skriver för mig själv, säger Emma.

Systrarna ritar på traditionellt vis med penna och papper. Lisen använder en starkare palett medan Emmas är mer dämpad. 

– Det vore kul att se någon gång fysiskt hur du tecknar, säger Emma till Lisen.

– Ja, det har du aldrig sett. Och ibland kan jag undra: hur fan har du gjort det här?

Tecknandet är fortfarande lite hemligt och under uppväxten satt de vid samma bord – med armen runt pappret.

Nu bor systrarna nära varandra men jobbar med egna böcker igen. Jag frågar om de har lättare för att umgås med varandra än med andra människor.

– Ja, det är ju samma röst, säger Lisen. Men det kan bli så tröttsamt att bara umgås med varandra. Att umgås med sig själv.