Boken innehåller olika ämnen: politik, klass, arbete, ­vardag, musik. Hur skulle du beskriva din poesi? 

– Jag tycker att den är arg, rolig och rakt på sak. Den är inte modern skulle jag säga, jag känner mig inte besläktad med samtida poesi. Den är folklig, inte akademisk och jag har äldre förebilder.

Vill du utveckla det politiska temat?

– Det handlar om en marknadsekonomi som jag upp­lever har människor och samhället i ett hårt grepp som påverkar oss negativt. I min bransch är det upphandlingar, man försöker pressa priserna och det ska gå med vinst. Man känner sig som en utbytbar kugge i hjulet. 

Många dikter är på rim och flera handlar om musik, ­sysslar du med musik också?

– Ja, jag varvar musik och poesi. När jag skrivit en diktsamling börjar jag skriva låtar i stället. Jag spelar gitarr och sjunger. Bakom ratten är en bra plats för mig att skriva både dikter och låtar. Om det inte är så mycket folk i bussen kan jag sjunga också. 

Flera dikter handlar om kvinnor och män, hur kommer det sig att du använder gammaldags ord som kvinnfolk, däka och karlar?

– Det är delvis för att jag läser litteratur där det finns sådana ord, som Vilhelm Moberg och Dan Andersson. Jag söker en annan känsla och tidsanda än den vi har nu. 

Men i dag kanske orden uppfattas nedlåtande?

– Den synpunkten har jag hört. Jag vill inte att det ska vara nedlåtande men jag vill att det ska få finnas ett manligt språk. Så är det lite bland bussförare och det trivs jag med. Jargongen kan vara grov och rolig, den kan bli osmaklig och kanske kvinnoförnedrande … men jag kan trivas med det ändå.