Elinor Torp skildrar det laglösa arbetslivet

Elinor Torp är journalist på fackförbundstidningen Dagens Arbete och aktuell med boken ”Vi, Skuggorna. Ett Sverige du inte känner till” som handlar om det laglösa arbetslivet i Sverige.

– Medan jag skrev boken förstod jag att ”skuggsamhälle” egentligen är lite fel eftersom de är mitt ibland oss. De jobbar runt hörnet från mitt jobb, kanske städar de i samma hus som jag arbetar i. Men vi lever för fjärmade från varandra för att se att de finns, säger Elinor Torp.

Hon skriver om människor som arbetar för extremt låga löner eller i värsta fall för ingen lön alls. Några av dem sover i bilverkstäder eller i skogen. Många av dem arbetar i kedjorna under staten, en kommun eller en region.

Elinor Torp skriver att Sverige har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina pengar. Hon visar hur en rad politiska beslut har öppnat för den verklighet hon beskriver i boken. Sverige är det av de nordiska länderna som i högsta grad lämnat öppet för de kriminella att ta sig in på arbetsmarknaden för att tvätta sina pengar.

Förra året upphandlade offentlig sektor tjänster för 900 miljarder kronor. Pengar som används för att renovera skolor och städa sjukhus. Upphandlingarna regleras genom Lagen om offentlig upphandling. Och de som lägger lägst bud vinner.

Hur arbetsmiljön ser ut spelar ingen roll. Det som står på papperet nöjer man sig med som sanning. 

Som uppdragsgivare måste man kunna se hur arbetet utförs längre ner i kedjan … Varje år förlorar staten 66 miljarder på svartarbetet.

I boken finns ett exempel med ett sjukhus som tyckte att de var smarta och krävde namnlistor över dem som skulle vistas i lokalerna. Det var ett krav för att få kontraktet. Men sjukhuset kontrollerade aldrig att kravet fullföljdes.

När städbolaget gick i konkurs hade helt andra människor städat sjukhuset. Människor utan papper, så kallade svartarbetare. 

– Som uppdragsgivare måste man kunna se hur arbetet utförs längre ner i kedjan. De har fått förtroende för våra skattepengar. De måste förstå att vad som står på papperet ofta skiljer sig från verkligheten. Varje år förlorar staten 66 miljarder på svartarbetet, konstaterar hon.

Väljer samhället att inte se vad som pågår?

– I det korta loppet ”tjänar” vi på att få billigare varor och tjänster men i det längre loppet drabbas konkurrensen i Sverige, det är svårt att vara ärlig i vissa branscher. Då slås man ut.

Vad har lett fram till det här?

– Många politiska beslut som togs 2007-2013 monterade ned det skydd och den kontroll som tidigare fanns. Vår svenska modell har inga minimilöner som reglerar vad en lägsta lön får vara och än så länge får inte fackens ombud komma ut på arbetsplatser där de inte har medlemmar. Det allra, allra viktigaste är att man har slutat att kontrollera. Det är en stor förklaring till att det har blivit så här. 

Behöver den svenska modellen förändras?

– I arbetet med boken har jag börjat ifrågasätta modellen, eftersom vi inte har minimilön och eftersom LO har försvagats. Det finns en blind tillit till att alla arbetsgivare sköter sig men så ser det inte ut. Det finns en obalans idag, det skulle jag tyvärr säga. Den svenska modellen är något fint, att parterna själva sätter spelreglerna. Men nu är det de kriminella som sätter helt andra spelregler och då är modellen utspelad.

Menar du att den svenska modellen spelat ut sin roll?

– Nja, inte riktigt. Men den fungerar väl inte riktigt som det var tänkt.

Kanske kan man säga att den svenska modellen inte skyddar dem som har störst behov av skyddet. Arbetarna i Elinor Torps bok är en blandning av människor som har papper och rätt att arbeta här och sådana som inte har det och är här illegalt.

Att båda grupperna utnyttjas hänsynslöst är tydligt i boken. Hon låter oss möta människorna som betalar priset för att den svenska modellen inte längre håller tätt. 

Facket skulle tjäna på att skrika lite högre. Facket lever nog också lite fjärmade från verkligheten och detta parallella arbetsliv.

Men stödet för papperslösa verkar ha försvagats inom fackföreningsrörelsen. I boken säger LO:s förre ordförande Wanja Lundby-Wedin, som var ordförande när Centret för papperslösa öppnade 2008, att hon är tveksam till att centret skulle ha öppnats i dag. ”I dag snackas det bara om hur vi ska få LO-medlemmar att inte rösta på SD”, säger hon.

Är det en annan tidsanda inom LO-förbunden i dag?

– Jag tror att det hade varit svårt att öppna det Fackliga centret för papperslösa i dag. Men det är viktigt att säga att bara för att de här människorna jobbar svart förlorar de inte sina mänskliga rättigheter. Var ska fackförbunden sätta gränsen? Hur svinigt ska det vara därute innan man reagerar? Den här brottsligheten och utnyttjandet av människor försämrar för alla på arbetsmarknaden, säger Elinor Torp. 

Vad borde fackföreningsrörelsen göra?

– Jag tror att facket skulle tjäna på att skrika lite högre. Facket lever nog också lite fjärmade från verkligheten och detta parallella arbetsliv. De måste gå ut och bevittna vad som sker och slå larm oftare. Arbetslivet har förändrats snabbt och de har väl inte hängt med. Det är många som måste vakna!