Debutanten Adrian Perera lånar från skräcken

”Mamma” är en roman om en mamma och en son. Den skildrar en mamma som saknar ett språk i det land hon lever i. Och en son som försöker förstå sin omvärld och sin egen plats efter föräldrarnas skilsmässa. 

– Jag hoppas att läsaren oberoende av bakgrund kan känna igen att leva med en skilsmässa, att ha ett låglönearbete under en lågkonjunktur och vad det innebär att ha barn under de villkoren, säger Adrian Perera.

Adrian Perera bor i Åbo och är en finlandssvensk poet och författare. Men nu träffas vi under bokmässan i Göteborg. Plaskblöt och med regn över hela glasögonen möter han mig direkt innanför svängdörrarna till mässan. Spårvagnarna har inte varit på hans sida och irritationen är ganska märkbar.

För ett par år sedan gav han ut diktsamlingen ”White Monkey” som av en kritiker beskrevs som ”en vändpunkt för den finlandssvenska litteraturens vita rum”.

Med ”Mamma” gör han nu romandebut med besked. Han skriver om arbetarklass, språk, migration och tillhörighet i en helt egen romanform. Mamman i romanen kommer från Sri Lanka, liksom Adrian Pereras mamma.

Pojken i romanen är väldigt ensam, liksom Adrian Perera var som barn. Men som han konstaterar innan romanen börjar: ”Allt i den här romanen är fiktion, trots författaren.”

Romanens mamma Constance pratar omväxlande på fyra olika språk, engelska, singalesiska, finska och svenska. Ofta får läsaren en översättning av vad hon säger i en fotnot längst ned på boksidan. Där förklarar sonen Tony vad hon säger, eller vad hon vill säga eller kanske snarast hur han uppfattar vad hon säger. Ibland bara det han tänker eller önskar.

Till en början gör fotnoterna mig lite förundrad, men snart finner jag stort nöje i greppet med att låta texten vara i dialog med sig själv. Att låta barnets perspektiv styra.

– I fotnoterna får läsaren läsa det som Tony uppfattar. Han är ett barn och uppfattar som ett barn. Tony säger inte så mycket och man lär känna honom mest i fotnoterna och i beskrivningarna av hur han uppfattar sin omgivning, säger Adrian Perera. 

Som läsare tvingas man dechiffrera vad pojken ser och upplever. Har mamman bara gått till sitt jobb på industrin och glömt skriva en lapp den här dagen eller har hon verkligen rest tillbaka till Sri Lanka (vilket är pojkens stora rädsla)? Tonys otrygghet och den klaustrofobi som romanen skapar utvidgas också med en form av skräckelement. 

– Jag ville skriva en roman som skulle bygga upp en känsla av obehag utan att bygga på våld eller extrema situationer. Jag ville se om jag kunde skriva en otäck roman även om jag skrev om helt vardagliga saker. ”Mamma” är förankrad i skräckgenren även om det inte alls är en skräckroman.