Nyligen hörde jag en psykolog säga att vi går igenom fyra faser i vårt liv.

Först försöker vi hitta oss själva, sedan söker vi intimitet. Därefter vill vi befästa att vi funnits en stund på jorden och gjort någon sorts avtryck. För att sedan, i livets slutskede, kunna komma till freds med att det blev som det blev. 

”Jaja, men nu blev det så” står det på en ljusskylt jag har intill sovrummet. Som en kärleksfull påminnelse till hela familjen innan vi går och lägger oss.  

När jag skriver min sista bok innan jag dör, tror jag den ska få just den titeln: ”Jaja, men nu blev det så”.

Just nu släktforskar jag intensivt inför ett kommande skrivprojekt och slås av hur få berättelser det finns om kvinnors vardagsliv i början av 1900-talet. Det är som om de knappt har funnits. 

Ändå vet jag att många går och bär på förstahandsberättelser från en tid när kvinnor inte hade rösträtt, barn agades i skolan, männen hade all makt över pengar, mammor låste in sina barn i mörka garderober när de skrek och pigor blev våldtagna.

Jag vill läsa alla de berättelserna för att förstå min egen tid. 

Vem vet, kanske kan det bli nya antologier med viktiga vardagsberättelser, med debuterande författare som fyllt både 70, 80 och 90 år?

Men jag vill också läsa om hur det var när man kunde dela på ett wienerbröd som kostade tio öre, vilken revolution det var när kylskåpet och penicillinet kom. Jag vill läsa om vårhattar, kunskapstörst och fnissigt förbjudna fikapauser på fabrikstoan. 

”Dassakaffe”, som underbara bloggaren Dagny Carlsson, 106, kallade det.

Hon har med all tydlighet visat att skrivandet i sig har en läkande kraft, skapar livslust och värdighet, gemenskap och tillhörighet och kanske framför allt, förståelse över generationerna. 

På samma sätt som gymnasieskolor lockar nya elever med egen dator skulle jag vilja att äldreboenden lockar både de äldre och personal med egen dator och en skrivarkurs. Det är ett så vackert sätt att ge mening och värdighet till alla. 

Vem vet, kanske kan det bli nya antologier med viktiga vardagsberättelser, med debuterande författare som fyllt både 70, 80 och 90 år. Vore inte det något riktigt coolt att vara delaktig i?

PS: Läs gärna Ann-Helén Laestadius märkvärdigt vackra och lättlästa ”Bara dra” (LL-förlaget).