Nu börjar det om. För dem som haft semester och inte jobbat under sommaren börjar det om. Vi ska tillbaka till våra arbeten. 

Före semestern fick jag ett schemaförslag skickat till mig från min chef. Jag skrattade åt det först, för det gick inte riktigt att ta på allvar. Snart slutade jag skratta och ringde chefen. Jag var så stressad när jag sade att det inte gick att jobba så här. Hon var så stressad när hon sade att hon förstod det. Hon som lagt schemat var så stressad när hon lade det. 

Från nästan varje dag i mitt arbetsliv skulle jag kunna ta ett liknande exempel. För stressen är som en naturlag. I de sektorer som ses som tärande är det som att vi ska kompensera för och be om förlåtelse för vår existens. Ständigt göra mer, ständigt göra snabbare, ständigt göra bättre.

Jag arbetar med människor som har ovanligt stora behov av kontinuitet och förutsägbarhet. Som har ovanligt stora behov av att omges av lugn. Jag arbetar med människor som inte kan ha ett inferno av stressad personal omkring sig. Ändå är det så här det ser ut. Det är inte för att jag befinner mig på en unik arbetsplats. Det är inte för att jag har otur. Det är för att det är så här det har blivit. 

För när vi sparar in på tiden sparar vi också in på livet. Hos oss själva, hos dem vi jobbar för.

Omvårdnadsyrken har alltmer kommit att handla om tiden det tar att utföra arbetsuppgifter. Har kommit att handla om mätbarhet. Om vad varje kvart ska fyllas med. Om hur vi på rätt sätt dokumenterar det exakt utförda arbetet. 

Problemet är bara att det är människors liv vi pratar om. Meningen med människors liv. Att vi ska finnas för människor som behöver oss för att ha en vardag som fungerar. För att kunna leva. Men meningen med livet rationaliseras bort. Till förmån för det mätbara. 

För när vi sparar in på tiden sparar vi också in på livet. Hos oss själva, hos dem vi jobbar för. Att skapa arbetsplatser som bränner ut sina medarbetare med samma regelbundenhet som att fotbolls-VM spelas vart fjärde år. För vems skull? För vems skull ska människor få hjälp utifrån riktlinjer skapade för produktionslinjer inom industrin?

I en rapport som kom från Arbetsmiljöverket i våras framkom att runt 500 personer dör varje år till följd av arbetsrelaterad stress. Antalen dödsfall till följd av arbetsrelaterad stress beräknas öka.

Stressen skapar ovärdiga situationer för människor som behöver andra människor för att klara sin vardag. Ett meningsfullt liv kan inte brytas ner till kvartar. Människors liv är inte mätbara. Stressen skapar ovärdiga situationer på våra arbetsplatser, bland kolleger. Stressen tar våra liv ifrån oss.  

PS: Lästips för sensommaren: ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende.