Kristina Fening arbetar som boendestödjare på ett lss-boende i Sjöbo sedan fyra år tillbaka. Tidigare har hon arbetat inom skolan som specialpedagog.

När hon och hennes kolleger satt och pratade öppet om sina löner började hon inse att hennes egen lön sannolikt var för låg.

– Jag fyller snart 53 och med min erfarenhet och kompetens tyckte jag att det fanns lite sneda löneskillnader. Jag låg 3000 kronor under vissa och tjänade bara lite mer än dem i 30-årsåldern. Det har inget att göra med personalen och individerna, utan att det fanns en snedfördelning på arbetsplatsen, säger Kristina Fening.

Hon tog kontakt med Kommunals sektion i Sjöbo där de upptäckte att hon inte hade fått del av den undersköterskesatsning som hon borde haft rätt till.

– Vi boendestödjare ingick där vilket jag inte hade en aning om. Mitt fackliga ombud kunde se att jag inte fått den och tog kontakt med HR-chefen som sätter lönerna.

Resultatet efter överläggningen mellan Kommunal och arbetsgivaren blev en tusenlapp högre lön och ett engångsbelopp på 8000 kronor.

– Jag är jättenöjd med hjälpen jag har fått och att hon lade ner så mycket arbete och tid på att jag skulle få högre lön. Sedan är jag egentligen inte riktigt nöjd eftersom jag inte fick allt retroaktivt och fortfarande inte tycker att erfarenhet premieras tillräckligt. Det kan komma någon ny och få nästan samma lön som den som jobbat 30 år. Det är så det går till och det är inte rätt, säger Kristina Fening.

Vad ger du får råd till andra som tror att de har fel lön?

– För det första att vara öppen med sin lön på arbetsplatsen, det vinner alla på. Sedan ska man ifrågasätta lönen gentemot sin chef om man är missnöjd och höra vad lönen baseras på, man har ju rätt till lönesamtal. Och så är det bra att titta på hur avtalet egentligen ser ut, jag hade ju missat det här med undersköterskesatsningen.