De trötta blickarna som mött och möter mig på arbetsplatserna. De utslitna händerna, kropparna med värk. Doften av otillräcklighet ligger tung kring människor som gör så mycket mer än de kan.

Vi som förväntas jobba delade turer, fjortontimmarspass, pass kortare än fyra timmar. Jag tänker på alla arbetsplatser med undantag från kollektivavtalet. Verksamheten fungerar inte annars, det är inte möjligt, förstår ni hur många vi skulle behöva anställa, tänk om de alla vill ha heltid, hur ska ni få ut era tider då tror ni?

Det är undantag från kollektivavtalen, det är väl inte så farligt att jobba fjorton timmar, att pendla tio mil och jobba fyra timmar, att vara lediga några timmar, eller många, mitt på dagen. Vi har ju jobb. Vi ska ju vara tacksamma för att vi har jobb. Vi måste vara tacksamma för att vi har jobb.

Du kan jobba hur som helst, det är väl ändå ett kall att ta hand om andra?

Ibland undrar jag om dessa arbetstider, som väl alla någonstans förstår inte är bra för någon. Om de finns där för att bekräfta vårt låga värde, vår avsaknad av status. Du kan jobba hur som helst, det är väl ändå ett kall att ta hand om andra? De delade turerna, kortpassen, långpassen. Så välfungerande för att sätta oss på plats, stadfästa känslan av utbytbarhet. Underklasspositionen som gjuten i cement. Du är inte värd att ha det bättre än så. Tänk inte på dig själv, tänk inte på dina kolleger, tänk på kommunens ekonomi.

Alla dessa (oftast) kvinnor som bygger upp denna värld av omsorg och omvårdnad, som sover jour gratis och backar upp varandra, som kommer in när det krisar på den lediga helgen, som alltid har tid att fråga i korridoren hur kollegerna mår. Det ska inte behöva vara så. Det ska inte behöva vara kris och undantagstillstånd på arbetsplatserna. Vi ska inte behöva vara superhjältar, dräkterna bekostas ändå inte av kommunen.

Vi får hjälpas åt att ta av varandra superhjältekostymerna. Vi får hjälpa varandra att vara lediga när vi är lediga, vi får vara solidariska med varandra, även när det går ut över arbetsgivaren. Vi får lyfta varandra. De vill säga oss att vi är utbytbara, att ekonomin är vårt ansvar, att vi behöver tänka på kommunen. Det är inte vi som ska tänka på kommunen, det är kommunen som ska tänka på oss. Vi är inte utbytbara, vi är inte otillräckliga, vi är superhjältar och välfärdssamhället förutsätter oss. Vi får fortsätta peppa varandra, vi får börja peppa oss själva, det är ingen annan som kommer att göra det.

Alla underbetalda, underskattade kvinnor i vården, jag älskar er.

 

PS: På teckenkonsert med Sign Up påminns jag om hur en verklighet med utrymme för människors olikheter skulle kunna se ut.