Så. Nu är jag färdig. Nu har jag satt min sista potatis. Eller jag menar kokt min sista potatis. Jag har krånglat på mina sista par stödstrumpor, ringt min sista ambulans och bytt om från arbetskläder för sista gången. För nu ska jag sluta i hemtjänsten.

Min älskade hemtjänst. Det var inte ens meningen att jag skulle börja, men det gjorde jag. Och trots att det bara var tänkt som ett tillfälligt jobb, kan jag nu se tillbaka på 16 år av kärlek. Men också på 16 år av stress och slit och för mycket av allting.

Jag har sett verksamheten utvecklas. Förändras. Ibland två steg bakåt och ett steg framåt. Ibland sju steg framåt och ingen återvändo. Men alltför ofta ett steg fram och ett steg bak och känslan av att stå och trampa på samma ställe. Det spelar liksom ingen roll vilka omorganisationer som görs, vilka förändringar som införs för att skapa kontroll och struktur och systematisering. Vi människor fungerar sällan bra när ramarna blir för snäva. Vi är lika oförutsägbart flexibla och mänskliga som vanligt.

Och det är människorna jag kommer att sakna. Alla dessa människor som jag har arbetat hos och för, arbetat tillsammans med. Upplevt med. Så många jag minns, som alltid kommer att finnas kvar. Vi har haft så roligt, mina arbetskamrater och jag. Det är klart att vi har varit arga, ledsna och frustrerade. Och oändligt trötta. Stressen är ofta en självklar del av arbetet, känslan av otillräcklighet likaså. Men ändå: som jag har skrattat på arbetstid!

Min arbetskamrat frågar varför jag ska sluta, om jag nu gillar det så mycket. Men jag orkar inte mer nu. Det är inte bara för att jag vill göra något annat som jag går vidare, det är också här som jag drar min gräns. Jag kan inte arbeta med stolthet när tiden är viktigare än människan. När möjligheten till medbestämmande snart är omintetgjord. När ribban för vad som innebär en skälig levnadsnivå blir lägre och lägre. Jag orkar inte se på när människor går under för att vi inte får vara människor längre.

Jag som alltid har satt en stolthet i professionaliteten och sällan gråtit på arbetstid, jag gråter en skvätt nu. Jag kommer att sakna mitt arbete mer än mitt arbete kommer att sakna mig. Någon annan kommer att jobba i mitt ställe och allt kommer att fortsätta precis som vanligt. Det är så det ska vara, men trots att du vet att något är färdigt så kan du sakna ändå.

Och hemtjänsten, jag saknar dig redan. Hej då.

 

PS: Du som är nyutbildad undersköterska: låt dig icke avskräckas! Ge det en chans, pröva ett tag till åtminstone. Utbilda dig, fortbilda dig, utveckla dig själv och din arbetsplats. För du behövs, var så säker.