Inte helt otippat blev kollektivtrafiken och busschaufförerna ingen stor valfråga i år heller, allt annat i världen är galet och viktigare och det mesta verkar snurra på som vanligt.

Den lilla Facebookgruppen som drivs av mina buss-kolleger uppdateras flitigt. Jag får nästan dagligen aviseringar om stort, men mest smått: någon har ställt en tårta i kylen på jobbet, alla som vill får gå dit och förse sig, stilstudie från en förmiddagstom stadsbuss, vad är det för klägg som fastnat på vindrutan, någon som vet, kommentera gärna  …

Jag småler för mig själv. Allt rullar på, trots allt.

Jag ser folk som hotade med att hoppa ut genom fönstret sommaren 2012, när vi fick vår nya beklagliga rastlokal, knega på, sex år senare. Folk som varit utbrända och sjukskrivna studsar tillbaka och gör jobbet. Jag är imponerad.

För några år sedan var det en stor strid om de nya bussarna som var utrustade med budgetstolar och noll komfort. En fackligt engagerad kollega sade -något om SKYDDSSTOPP, men sedan hände inget och plötsligt var det någon som bjöd på tårta igen.

Folk skriker och klagar och ställer politiker till svars, alla är överens och rasar men frågan ägs av någon annan.

I några år engagerade jag mig i en förbättringsgrupp och fick åka på kreddiga halvårsmöten med chefer och annat fint folk. Jag och några kolleger ville förändra världen, schemat och tidtabellen. Andra ville bara designa klisterlappar och spela in lustiga informationsfilmer. Alla de stora besluten var redan fattade, någonstans långt, långt borta på ett stadshotell med gratis lunchbuffé, och vi var väl dumma som inte insåg det.

I en drömvärld är bussföraryrket ett av de bästa. Jag har haft många fantastiska dagar på jobbet. Att resa runt med sitt kontor i ett höstfärgat Fryksdalen, på Kronoparkens höjder, genom Årjäng och Arvika, till Slottsbron och Molkom i snöglopp och vårsol, är absolut unikt. Jag har mött många fantastiska människor och udda typer och hört saker som jag aldrig kommer att glömma.

Mest av allt minns jag tiderna, de sömngrusiga morgonpassen och de tröstlösa kvällskörningarna. Och hur många tåliga, trevliga, fantastiska människor som sitter uppkrupna bakom bussratten från morgon till kväll, året om. Folk som tar skit och reser sig igen, mot alla odds.

Det är det där jag kommer att ta med mig.

Länsvägarna, arbetstiderna, årstidernas skiftningar och en och annan bild på vandaliserade busskurer som postats på Facebook och fått kommentaren: Wow!

Så går det till, där i bussvängen  …

 

PS: Jag kommer ihåg när vi hade myntväxlare och jag försökte växla en tusenlapp. Det var ingen lyckad idé.

 

Fotnot: Det här är Joakim Magnussons sista krönika i KA. Han slutar nu att köra buss och ska ägna sig åt skrivandet på heltid.