Sverigedemokraterna är det enda parti som i våra intervjuer inte tycker att de växande klyftorna är ett problem.

Oscar Sjöstedt säger att Sverige skulle må väl av ännu större klyftor. Samtidigt vill han rikta särskilt stöd till den fattigaste tiondelen av befolkningen.

Vi sitter i ett litet rum på Sverigedemokraternas kansli i riksdagen. Oscar Sjöstedt har förlagt sitt id-kort som riksdagsledamot. Han behöver det om signalen börjar ljuda i korridorerna om att det är dags att snabbt ta sig till plenisalen för att rösta.

Men han ger sig tid att svara på våra frågor medan en av sekreterarna fortsätter att leta efter kortet.

Oscar Sjöstedt tycker att det är för stort fokus på den relativa fattigdomen, det mått som beskriver hur stor inkomstskillnaderna är i samhället.

Han menar att det leder tanken fel.

– Min poäng är att om vi är för fokuserade på den relativa biten så är ett sätt att lösa det att ge sig på höginkomsttagarna. Med exempelvis högre skatt. Då minskar den relativa fattigdomen. Men den gruppen vi pratar om med fattigpensionärer eller ensamarbetande pappor eller mammor blir ju inte lyckligare av det.

Det finns de som påstår att ekonomiska klyftor i sig är negativt för ett samhälle. Därför att det skapar social oro och utanförskapskänsla. Men du håller inte med om det?

­– Jo, det tror jag när det kommer till en viss gräns.

Tror du att vi närmar oss den gränsen nu?

­– Det tycker jag inte. Utan snarare tvärtom. Sverige har världens högsta marginalskatter och det är också ett problem.

Oscar Sjöstedt talar om de problem som kan uppstå om Sverige är för jämlikt med för få eller inga klyftor alls.

– Då har du inga incitament att skaffa dig en högre utbildning, vara initiativrik och flitig på arbetsmarknaden, ta på dig chefsjobb och personalansvar och utvecklas om det inte finns någon avkastning för det i den andra änden.

Han tycker att den stora klyftan är den mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb. Oscar Sjöstedt kritiserar LO för att vara ett särintresse genom att kräva ökad anställningstrygghet.

– De tittar på vad som är bra för de egna medlemmarna men tänker inte på att det finns en ganska stor grupp människor som inte ens har en visstidsanställning och att det hade kunnat vara ett steg för dem.

Ni talar om er vision om det moderna folkhemmet, där alla grupper i samhället tillsammans strävar mot gemensamma mål. Tidigare har SD:s partiledare Jimmie Åkesson sagt att LO ägnar sig åt förlegad klasskampsretorik. Finns det utrymme för klasskamp i SD:s Sverige? För att till exempel bekämpa växande klyftor?

– Jag vet inte om jag förstår frågan exakt, men om alla arbetar och betalar skatt till rättsväsende, sjukvård, infrastruktur och sådant då arbetar vi ju gemensamt. Så tycker jag att man kan se det.

– Men har du chefsansvar och personalansvar då ska du tjäna mer pengar. Det är ingen som vill vara flitig om det inte finns någon avkastning för den egna plånboken.

– Drar man att höjden av rättvisa är att vi får så lite klyftor som möjligt. Det resonemanget köper inte riktigt jag.

Sverige var en gång världens mest jämställda land. Borde vi gå tillbaka dit?

– Mitt bekymmer är att vi har en grupp människor som har det för knapert ställt. Men vi har ganska höga ingångslöner internationellt sett för dem som har jobb.

– Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att om man är ny på jobbet då är man inte lika produktiv som den som arbetat i tio år och det tycker jag ska avspeglas på lönespecen varje månad.

Vad betyder världens mest jämställda land för SD?

– Att ingen grupp lämnas utanför.

Och vad är utanför?

– Att man har det så knapert att man får välja mellan mat och medicin. Och vi har en sådan grupp som får göra det i dag. Men vi har en ganska sammanpressad lönestruktur i Sverige och jag skulle om något vilja dra ut det dragspelet lite grand, för det är för mig inte ett problem att man har lägre lön om man är ny på jobbet och sedan gör man lönekarriär.

Du skulle vilja ha ett samhälle där färre skulle behöva välja mellan mat och medicin men där fler kan tjäna mer?

– Så kan man säga. Bekämpa fattigdom istället för rikedom. Så kan man uttrycka det.

Ni pratar gärna om välfärd men anser att de resurser som borde användas till välfärd i dag går till asyl och flyktinginvandring. En grupp vi redovisar bland de som lever i relativ fattigdom är utlandsfödda. Ställer ni inte svaga grupper mot varandra i er retorik?

­– Nej det tycker jag inte. Den svenska staten har ansvar för sina egna medborgare och inte för andras staters medborgare.

– Det avspeglar sig i välfärdssystemen, både i socialförsäkringssystemen, statliga transfereringssystem och välfärden i stort att det ska finnas en begränsad tillgång om man inte är medborgare i den svenska staten. Det tycker jag är rimligt. Jag måste springa på votering. Tyvärr.

Signalen för votering ljuder. Han reser sig upp, greppar ID-kortet som sekreteraren hittat och försvinner iväg för att rösta.