Jag träffade en gammal kollega. Han gick motvilligt i pension häromåret. Han tyckte väl att det blev lite för krångligt med yrkeskompetensbevis och allt det där, men det var annat som skavde också. Han hade ändå varit en av de där outslitliga, ständigt tillgängliga. Den där sortens busschaufför som kunde inställa sig på fem minuter om det behövdes. Mitt i september, eller på annandag jul. ”Inte ens en blombukett, knappt ett tack”, sa han buttert. Han hade velat fortsätta. Han älskade sitt jobb.

Men hur blir det med återväxten? Hur förmår man ungdomarna att för det första välja, och sen stanna kvar i yrket? Å andra sidan sägs det ju att snabbusslinjer utan förare snart blir verklighet. Inom några år behövs det tydligen inga chaufförer alls.

I lunchrummet på mitt jobb hänger det gamla fotografier på väggarna. Det är hjältarna från förr. Tiotalet uniformerade herrar framför firmans nyaste bussar, uppställda på torget framför residenset. Bleknande bilder av ett tidlöst bussförarideal: honnören, uniformen, skärmmössan. 

Det speciella är att många av herrarna på bilden antingen jobbar kvar, 30 år senare, eller blev kvar fram till pensionen. Vad betyder det? Förmodligen att de har varit nöjda med sitt jobb och aldrig kommit på tanken att byta bana.

Vi åttio- och nittiotalister får ju ofta höra hur bortskämda och curlade vi är, men vi ställs också inför en förändrad arbetsmarknad och är barn av en tid då man faktiskt byter jobb, inriktning och livsstil. Man tröttnar på ett jobb där man känner sig osedd och bortprioriterad. Man tar chansen att förändra och förbättra om tillfälle ges.

Så länge man älskar sitt jobb kan man ju stanna där hur länge som helst. Men jag tror att branschen står ganska dåligt rustad för att möta en ny generation med nya krav. Man räknar med att folk stannar kvar, som det alltid har varit.

När det sedan blir kris och det saknas folk ringer man in nästan vem tusan som helst som råkar ha rätt behörighet. Det är ju å andra sidan kul att det finns jobb, men om du aldrig blir inringd eller påtänkt för att du är du och att just din kompetens och rutin efterfrågas – vad händer med yrkesstoltheten då? Då blir det alltid den som skriker högst som vinner. Hur ska man kunna hitta motivationen om man hela tiden är en utbytbar resurs?

Så innan de förarlösa bussarna gör oss arbetslösa för gott kanske det kunde vara på sin plats med en liten personalvårdsrenässans? Som ett vänligt ord, en klapp på axeln, något litet extra ibland. Gärna spontant. Det behöver inte ens stå i en policy.