På 90-talet fanns en biograf på Öster­malm i Stockholm som visade Ingmar Bergman-filmer varje måndag. Den hette Fågel Blå och var också Bergmans barndomsbio. Här hade han själv suttit och sett stum­filmer och matinéer.

Jag gick ofta dit. Jag såg ”Viskningar och rop”, ”Smultronstället” och ”Nattvardsgästerna”. Den blå kupolen som liksom hängde över salongen mörknade långsamt och ett dovt ”dong” hördes. Miraklet kunde börja!

Ingmar Bergmans storhet låg i personregin. Han kunde få fram det allra vidrigaste och det allra underbaraste ur sina skådespelare. ”Bergmanskådespel­are” blev ett begrepp och en svensk exportvara: Max von Sydow, Bibi Andersson, Liv Ullmann.

På senare år har bilden av Bergman krackelerat, han har kallats ett svin, framför allt för hur han hanterade sitt familjeliv. (Själv föredrog han det förskönande ordet ”familjelat”.) Den som vill få en inblick i hur han var som pappa och gammal Fårögubbe kan med fördel läsa Linn Ullmans fantastiska roman ”De oroliga” om de sista åren i det ensamma huset.

Han har också fått kritik för att filmerna är världsfrånvända och opolitiska, och visst det är sant – någon Roy Andersson med politiskt ärende var han aldrig. (Även om exempelvis dokumentärfilmerna ”Fårödokument” från 1969 och 1979 är små lysande undantag.)

Få kunde som Ingmar Bergman visa upp den mänskliga själen i all dess trasighet, sårighet och rikedom. Däri låg hans styrka. Och i dag, när filmerna finns tillgängliga på streamingsajter och många av hans pjäser finns på SVT Play, är rådet detsamma som när han levde: Se Bergman!

Tips: Tre Bergman-måsten

● Fanny och Alexander, hans sista biofilm, med en ­mag­isk julaftonsskildring.

● Sommaren med Monika, Harriet Andersson som den svenska syndens moder.

● Persona, två kvinnor byter identitet. Psykologisk ­thriller utan att minsta skott fyras av.