Det finns filmer som ger en smärtsamt stark insikt i andras människors liv. ”Insyriated” är en av dem. Det är en krigsfilm men här finns inga hjältar. I centrum står i stället kampen för att få ha kvar så mycket normal vardag som möjligt när kriget långsamt utplånar människovärdet.

Filmen utspelar sig i den sista bebodda lägenheten i ett femvåningshus där alla andra flytt. Nio personer hoppas att ytterdörrens kraftiga reglar ska hålla normaliteten vid liv. Mamma Oum Yassan (Hiam Abass) gör sitt bästa för att hålla lunchtiderna och lägenheten ren.

Hennes tonårsdöttrar (Ninar Halabi och Alissar Kaghadou) tvättar håret i smyg med det sista vattnet och lyssnar vidare på låtar så länge mobilladdningen räcker medan lillebror Yazan (Jihad Sleik) läser sina läxor.

Bara deras blickar mörknar av oro när väggarna allt oftare skakas av detonerande granater eller skottlossning. Inte förrän grannfamiljen som flyttat in i ett av lägenhetens rum råkar illa ut pyr kriget obevekligt in under dörren som en giftig gas.

”Insyriated” är långt ifrån en lustfylld upplevelse. Det är i stället den där filmen som ”alla borde se”, en film som förklarar flykten från Syrien och samtidigt ställer frågor. Hur mycket krig ska det vara för att en mamma ska ta barnen och lämna allt hon byggt upp för att hålla dem trygga? Hur förblir en människa anständig inför sig själv under ett krig?

”Insyriated” kommer inte att få den publikmängd den är värd. För få betalar för att se den här typen av filmer. Jag hoppas istället att den når en stor svensk publik på andra vägar, den vore exempelvis perfekt att visa i gymnasier. Det hoppas jag inte bara för att filmen ger en förståelse för världen i dag.

Trots en del övertoner finns en hel del fint utmejslade skådespelarprestationer. Hiam Abass i rollen som beskyddande mor och Diamand Bou Abboud i rollen som den hoppfulla grannkvinnan Halima är i sig värda att ses av många.