– De här personerna vill arbeta, men arbetsgivarna släpper inte in dem. Vi väljer annan arbetskraft framför dem som behöver stöd trots att vi kanske förlorar något på det, säger Björn Häägg som är chef för arbetsmarknadsenheten i Gävle.

Han har fått med sig kommunledningen på att de som arbetsgivare ska göra något åt det. Resultatet är ett beslut som innebär att 1,5 procent av alla tjänster i Gävle kommun erbjuds personer som har psykiska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Anställningar som i dag ger 110 personer jobb.

LÄS OCKSÅ: Kampen för ett jobb

–   Det här har betytt mycket för många som tidigare har suttit hemma. Det gör något med självförtroendet att få ett arbete, säger Björn Häägg.

De anställda finns på många olika arbetsplatser i kommunen, men är anställda av arbetsmarknadsenheten berättar Birgitta Höglund, som ser till att de får det stöd de behöver.

–  Det finns några som knappt behöver oss och andra som behöver mycket stöd för att fungera. Det finns de som läst på högskola och de som hoppat av gymnasiet, säger hon.

På några arbetsplatser, som exempelvis äldreboenden, förskolor och skolor arbetar de i de ordinarie personalgrupperna, men har kompletterande arbetsuppgifter.

–  På ett äldreboende kan det vara att baka med de gamla eller måla naglarna på någon. En tjej håller på att sätta ihop ett sånghäfte till en kör hon ska ha för de boende.

Andra verksamheter är helt uppbyggda kring 1,5-procentsmålet, som Hemlingbystugan, en välbesökt och populär lunchrestaurang av hög klass i ett friluftsområde i Gävles utkant. På restaurangen, som drivs av kultur och fritid, arbetar nitton personer, sju som handledare och tolv trygghetsanställda. Anthony Pålholm är en av dem som arbetar i köket.

–  De flesta av mina klasskompisar har inget jobb. De sitter mest hemma och spelar. Jag jobbar hellre, säger Anthony, som har arbetat på restaurangen sedan han gick ut särgymnasiet för fyra år sedan.

Alla har sin specialitet. Anthony grillar och kollegan Christoffer Engström gör soppor, Sebastian Ehns specialitet är att laga viltinspirerade grytor utomhus varje torsdag.

– Den jag tycker bäst om att laga är hög­revsgryta med lingon. Jag är tacksam för det här jobbet. Jag var arbetslös innan jag fick det, säger Sebastian.

Cecilia Ridderborg, som har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning, jobbar mest som kallskänka och i kassan. Hon började jobba här redan när restaurangen startade för snart sju år sedan. Hon trivs men tycker att lönen är dålig.

– Jag har haft lönebidrag sedan jag börj­ade och tjänar 17 000 kronor i månaden om jag jobbar heltid. Jag kan ju leva på det om jag inte gör massa extra, men jag vill tjäna mer.

Missnöjet med lönen är hon inte ensam om. Kommunal i Gävle menar att den måste upp och är kritiska till att de anställda går på beredskapsavtalet.

– Jag tror att den här modellen kan vara bra. Men att lönen är låg för vi ständigt diskussioner om. Och att de ska ha samma sorts anställningar och villkor som alla vi andra, säger Seved Lindström som är förtroendevald i sektionen.

När modellen infördes bestämdes att de anställda skulle börja på beredskapsavtalet och sedan föras över till vanliga anställningar, men det har ännu inte genomförts.

–  Vi har inte gjort det än, men vi kommer att göra det på sikt. Om du frågar mig om två år så hoppas jag att vi har flyttat över de flesta, säger Björn Häägg, som också håller med om att lönen är låg, men menar att den måste vara det.

– Min förklaring är detta. Den här gruppen kvoterar vi in.

Han är ändå nöjd.

–  Jag är stolt över det vi gör. Samhället i stort är inte solidariskt med de här personerna. Vi har byggt upp en organisation som stöttar både arbetsplatserna och de anställda. Och det behövs, säger Björn Häägg.