2,75 timmar. Så få timmar i veckan fick Malin när hon anställdes på matvarubutiken. Resten fick hon jaga genom att ständigt hålla koll på telefonen ifall ­arbetsgivaren skulle skicka ut extrapass. Och hon var inte ensam. När telefonerna samtidigt plingade till i lunchrummet bakom butikens fasader gällde det att hinna plocka upp telefonen och tacka ja innan Erik på andra sidan bordet lyckades boka in sig på samma pass.

40 procent. Nästan så mycket av Anettes tjänst försvann när butiken hyvlade timmar från de ­anställdas anställningar. Alla tvingades ner till avtal­ets miniminivå på 25 timmar i veckan och plötsligt gick Anette från heltid till deltid. Hon och maken tvingades sälja huset i Enköping och flytta längre ut på landet för att klara räkningarna.

8–10 timmar. Så lång tid plockade de bemanningsanställda varor på lagret utan rotation. Lagrets egen personal roterade efter max fyra timmar till arbetsuppgifter som var skonsammare för kropp­en. Antonio, som var en av de inhyrda, slet snabbt ut ryggen och tvingades att käka morfinliknande preparat för att klara av att gå till jobbet.

180 sekunder. Så långt tid får det gå utan att lager­arbetarna på ett lager i Västerås registrerar ett arbetsmoment innan de betraktas om ”inaktiva” och det blir röda siffror i chefens dator. 180 sekunder. Systemet, som blir vanligare och vanligare på lager, kallas ”aktiv tid” och bygger på att personalen hela tiden via sina headset är övervakade och måste hålla arbetsprocessen i gång. Vid varje toalettbesök, samtal med arbetskamrater eller arbetsuppgifter som inte ses som direkt produktiva så markeras de anställda som inaktiva. Varannan vecka följs sedan siffrorna upp med personliga samtal med närmsta chef om hur man presterat gentemot ackordet och hur många procent av arbetstiden man varit ”aktiv”.

2,75 timmar, 40 procent, 8–10 timmar, 180 sekunder. Siffrorna är hämtade från antologin ”Lösa förbindelser – om kampen för fasta förhållanden i handeln”, som jag är redaktör för. Det är siffror, men bakom siffrorna finns alla de som kämpar mot otryggheten och ett arbetsliv som blir mindre och mindre anpassat efter oss som ska utföra arbetet och mer och mer designat för att vi ska vara så böjbara som möjligt. Vi vet att det är våra kroppar som offras på flexibilitetens altare. Och vi kämpar för att vi också vet vad som händer med det som du böjer för mycket. Till slut går det sönder.

PS: Anamarija Todorov har precis kommit ut med en ny diktsamling, ”Fröken forever”, om hur det är att arbeta på förskola. Läs!