Det brukar sägas att vi som jobbar inom äldreomsorgen är oersättliga. Vi får höra det gång på gång: Glöm inte att det ni gör har betydelse. Utan er stannar Sverige. Ni ska veta att ni är viktiga.

Vi vet. Jag som individ, vi som kollektiv. Och varje gång en rubrik basunerar ut att det har blivit fel och att någon har blivit glömd, inte fått mat, inte fått hjälp. Så vet vi att vi samtidigt har förhindrat tusentals situationer som kunde ha resulterat i just en sådan tragisk händelse. För att vi gör vårt jobb.

Att jag gör ett bra jobb vet chefen, men bara på avstånd. Den som bekräftar mig är oftast den jag hjälper. Det är där jag syns och blir en lysande stjärna i det stora kollektivet, om än för en liten stund. Men de där stunderna återkommer varje dag, och är tillräckligt många för att vi ska stanna kvar trots låg lön och hög arbetsbörda.

Vi vet att vi utför ett betydelsefullt arbete, men det är inte tillräckligt. Vi orkar inte. Och när vi som vill inte orkar, vem vill och orkar i vårt ställe? Det är äldreomsorgens onda cirkel och stora utmaning: Att skapa en arbetsmiljö som minskar antalet sjukskrivningar och ökar antalet ansökningar. För vi behöver mer personal.

Det finns inte en enda ensam och enkel lösning på problemet. Men en sak som kan göras bättre är att gå från ord till handling: Att säga att jag är viktig är en sak. Att visa det är en annan. Återkommande önske­mål är högre lön och mer tid för våra arbetsuppgifter, men det kan göras på fler sätt.

En tanke är att bekräfta varje enskild anställds betydelse rent konkret. I ett kollektiv, på en arbetsplats, i ett arbetslag är du en del av en helhet. Du är viktig, utan dig fungerar inte verksamheten. Men vet du det? Vet du vad du kan, och vad du inte kan? Eller försvinner du i mängden? Om vi kan uppmärksamma varje medarbetare så kommer vi långt. Alla vill synas, alla vill få bekräftelse på att just jag gör ett bra jobb.

Om vi kan skapa ett arbetssätt där vi leds av tanken att alla inte kan göra allt, då är vi ett steg på väg­en. Om du inte gör allt, vad gör du då? Kanske det du är bäst på? Det du tycker är roligast? Någon är special­utbildad inom demenssjukdomar, någon annan är grym på lyftteknik eller sårvård. Och så vidare. Och om du har roligt på jobbet och vet att just du gör något som ingen annan kan göra lika bra? Då tror jag att vi är på väg mot bättre arbetsförhållanden, och det är det äldreomsorgen behöver.

PS: I dokumentären om Jan Eliasson (”Den resande fredsmäklaren”) hälsar han ständigt på alla. Han ser dem. Inte bara generalsekreteraren eller utrikesministern utan också säkerhetsvakten eller sekreteraren. För alla är lika viktiga. Han har fattat grejen, med andra ord.