Jag minns min första lön.

Det var längesedan, lönen var verkligen inte märkvärdig – troligen var det alla ingångslöners ingångslön – men jag var ung och hungrig och tyckte att jag var rik som för första gången kunde hålla i ett lönebesked med fem siffror på.

Ett decennium senare har min grundsyn inte förändrats så mycket. Lön är lön. Jag är glad att jag har den, att jag får den. Kanske är den lite väl låg, särskilt med tanke på vilket ansvar det innebär att genom stelfrusna värmlandsskogar en kall december-morgon frakta 35 knattar till skolan. Men egentligen kräver jag nog inte högre lön för egen del – jag kräver lägre lön för alla andra! Eller att skillnaderna i alla fall inte ska vara så orimliga som i dag.

En äldre släkting, som var politiskt aktiv i ett parti lite till höger, sa att jag var ”kommunist” bara genom att resonera på det här sättet. Det är som det är och alltid har varit, menade han. Och jovisst, det är ju som det är med rätt mycket. Hållplatser byggs aldrig där folk vill stiga av och på, tidtabeller designas aldrig efter annan trafikdensitet än den klockan 10.40 i Deje och lönerna, ja de är ju också som de är.

Nu råkar jag vara en enkel man som inte behöver varken en månadslön på 103 000 kronor eller en rejäl fallskärm för att känna mig nöjd. Mina kollegor kräver heller sällan mer än det rättvisa och rimliga. De viger sina dagar, veckor och år åt att skjutsa folk till höger och vänster på tider då de flesta ligger och sover. Men har jag någonsin pratat lön med min chef? Tveksamt. Det funkar ju liksom inte så hos oss, i vår värld.

I många andra branscher kan man, som hyfsat välutbildad, lätt kräva höga löner för jobb som inte kommer i närheten av, till exempel, bussbranschens krav och ansvar.

Jag har ingenting emot fina utbildningar, folk som förkovrat sig, jag ser inte ner på ambitioner och akademiker. Men jag vet också att samhällsmaskineriet inte skulle fungera med en dyr chef i toppen om det inte fanns någon därnere på golvet, bakom ratten och i verkstaden, som gjorde grovjobbet.

Pengar är ju som bekant inte allt. Men lönekuvertets tjocklek sätter en viss stämpel, det delar upp oss i oviktiga och viktiga yrken. Det känns inte 2016.

Så vad är det egentligen som är viktigt för oss i samhället?

Bra vård, bra skola, allmännyttig service? Där lägger i alla fall jag min röst.

 

PS: Hur är det med julstämningen? De stora matvarubutikerna säljer redan julmust. Inte konstigt att julhandeln omsätter 50 miljarder kronor per år.