Hans poesi uppstår ur vardagssysslorna

Han är medlem i Kommunal och jobbar som personlig assistent en kväll i veckan samt varannan helg. Resten av tiden skriver han. Fast större delen av dagarna ägnar Klaus Fischer åt att diska, städa och handla. Det är medan han gör vardagssysslor som det uppstår poesi. Vi träffas på ett kafé i Stockholm för att prata om Klaus nya diktbok ”Förklädd till mig själv kan jag alltid vara någon annan”. I första dikten föds diktjaget, som liknar Klaus eget jag. Därefter följer uppväxt, vardagsliv och till exempel barnens födslar. 

Många dikter utforskar identitet. Klaus skriver att ”Det är inte jag som skriver det här” och ”Det är ingen som vet vem jag är eller varför”. 

– Ett jag är komplicerat, det är lager på lager. Jag har ett dagjag och ett nattjag, ett barnjag och ett vuxenjag. Vem är jag och varför? Jag tänker bättre när jag skriver, det är därför jag skriver.

Även den tyska identiteten återkommer, Klaus föräldrar kommer från Tyskland. 

– Det har varit en ganska komplicerad sak för mig. Jag tror att det är därför jag skriver för identitet handlar om språk väldigt mycket. Som barn ville jag inte veta av det tyska. Sedan bodde jag i Berlin ett tag och tog itu med det.

I boken finns även en svit dagboksdikter om jobb­et som personlig assistent, det första ”normala” jobbet Klaus haft på många år. Klaus skildrar jobbets baksidor, hur han blir uppsagd för att ”person­kemin inte fungerar” och hur en brukares sambo mobbar honom. Men när annan personal blivit sjuk är han plötsligt välkommen tillbaka.

– Det är ett speciellt arbete, att vara hemma hos någon 24 timmar i sträck. Ofta finns en anhörig med väldigt stark vilja. Det ställs enorma krav på den personliga assistenten. Många orkar inte för man ska göra så mycket.

– De sista tre åren har jag haft en fantastisk bruk­are där det finns respekt och intressegemenskap.

Klaus har skrivit sex pjäser och hans ”Hugga huvudet av ondskan” spelas för åttonde säsongen på det gamla fängelset Långholmen i Stockholm. Den handlar om Sveriges sista bödel Anders Gustaf Dal­man.

– Jag råkade läsa en bok om honom och blev väldigt tagen. Han var en offentlig person, det fanns hemma hos-reportage och folk på stan visste vem han var.