Det börjar med att Per Gahrton lämnar Folkpartiet 1979 och startar Miljöpartiet två år senare, och slutar med att Åsa Romson gråter på en presskonferens. Det var i höstas, efter att MP gått med på en asylpolitik så långt från den i partiprogrammet att det är svårt att tänka sig någon större kompromiss med den egna politiken.
För den som vill förstå hur det kunde bli så har Maggie Strömberg, till vardags journalist på tidskriften Fokus, skrivit en riktig bladvändare. Hon tecknar bilden av ett splittrat parti, som slitits mellan idealisterna och de mer pragmatiska. Miljöpartiet bildades ur önskan om att vara en annan kraft i politiken, utan korrumperade proffspolitiker. Det gjorde att de länge hade svårt att bygga en proffsig organisation.
Sen lyckades MP stöpa om sig till ett modernt parti som 33 år efter bildandet tog plats i en regering. Men vilka har Miljöpartiet blivit då? Sedan valet 2014 har de fått ge sig i hjärtefråga efter hjärtefråga och framstår i dag paradoxalt nog som ett parti som sätter makten framför allt. Kanske kan man ana en förklaring till det när Strömberg skriver att MP:s grundläggande ideologi är otydlig: ”De har samlats kring några enskilda frågor som förenar dem – kärnkraft, miljö, pacifism, migration, mänskliga rättigheter – men så mycket djupare går det inte för många. Det är därför de är för vinst i välfärden ena året och emot nästa.”
Strömberg skriver i efterordet att hon genomfört cirka 250 intervjuer och deltagit på stängda möten. Det är ett imponerande journalistiskt arbete.
Många källor är anonyma. Det är aldrig att föredra, men annars hade boken nog inte kunnat skrivas. Vi blev som de andra är välskriven, vass och rör sig i en litterär reportagetradition som ibland kan kännas tröttsam men gör det till väldigt spännande läsning. Kanske mest en bok för politiknördar, men jag skulle vilja säga att det är omistlig läsning för alla som är intresserade av sin samtid.
