Ett av mina bästa läsminnen var när jag var ungefär elva år gammal. Jag var hemma och sjuk och min mamma vabbade och såg till mig. Antagligen för att få tiden att gå tog hon fram några Snobbenalbum. Jag kan fortfarande komma ihåg hur vi låg i sängen och skrattade oss igenom album efter album. Jag tror att jag blev frisk på fläcken.
Nu kommer ett stort samlingsalbum med tidiga Snobbenserier, de här ritades och publicerades under åren 1950–1959. Det är ett underbart album, vi får följa Karls utveckling till den ledsna lilla filosof han skulle komma att bli, vi får se hur det gick till när Snobben började gå på två ben, vi får till och med se något så otroligt som Leonard träna (i mer sentida Snobbenalbum flyttade han sig aldrig från den trygga positionen bakom sitt Beethoven-piano). Här finns också den klassiska historien om Karl och hans drake: 32 serierutor där inget egentligen händer mer än att han väntar på att hans drake ska lossna från trädet (ett slags tidig föregångare till humorserien Seinfeld, ”a show about nothing”).
Det går nog inte att förklara humor, att definiera varför man skrattar kan få det roligaste att bli tråkigt. Men det kan ändå sägas att Snobben blev en av de mest inflytelserika serierna på 1900-talet tack vare de tydliga karaktärerna: Karls ledsna ensamhet, Gullans beskäftighet och så Snobben som egentligen är smartare än de alla.
Till detta album hör också ett kunnigt och välskrivet förord där vi bland annat får veta att seriens skapare, Charles M. Schulz, var djupt religiös och vid sidan av Snobbentecknandet gjorde flera serier till kyrkotidningar. Vi får också lära oss vilka namn Snobben först hade på svenska när serien introducerades här i början av 1950-talet (Topsy och Beppo). På engelska heter han ju Snoopy, tydligen var det den gamle komikern Pekka Langer som hade en hund som hette Snobben och från denna verkliga hund fick Snoopy sitt svenska namn.
Bara en sån sak.
