”Det pratas inte om det som är bra”

Anna Nilsson.

Vi måste alla jobba tillsammans. 
Som ett team där varje dag är som en final i VM. 
Där varje dag är lika viktig. 
Ingen får hamna utanför i det som kallas grupp.
För alla kan bidra med något. 
Det pratas om tiden som inte räcker till. 
Där en äldre har 45 minuter men bara får 15. 
Tiden. Som hela tiden jagar oss i hälarna. Flåsar oss i nacken. 
Hinner till slut ikapp och fäller den som arbetar. 

Tiden där allt ska göras men ingenting görs. För att ingen vet vem som ska göra vad. 
Det pratas om undersköterskor som blir sjuka för att ingen lyssnar eller bryr sig och det pratas om chefer som inte visar sig. 
Det pratas om planerare som inte får verktyg eller information eller utbildning nog till att göra ett bra jobb. 
Det klagas som sagt en del på vården i dag. 
Men det där andra då? Varför sätter man inte det andra emot? Det där som faktiskt fungerar? 
Varför prats det inte om grupper, där alla jobbar tillsammans och där ingen hamnar utanför med sina ord eller sin kunskap? Som bidrar till en förändring? 

Varför pratas det inte om grupper där kontinuiteten inte är något större problem 
där mätningar visar att den äldre får träffa väldigt få ansikten under två veckor
där schemaläggningen fungerar 
där den äldre känner sig trygg och bekväm och ger mer ros än ris
Vad hände med det där bra? 
Varför pratas det inte om hemtjänstlag som faktiskt fungerar? 
Om undersköterskor och planerare som kämpar
varje dag 
mot klockan och kravet på en fungerande budget
men med en inställning som för oss framåt
som kommer med idéer
där man tillsammans hjälps åt för att ta sig igenom dagarna 
gör det som alla är där för
gör en värdig dag för den äldre.

Som inte har glömt bort hur viktigt det är att bry sig om och som inte har tappat varken lust eller förmågan att skratta? 
Jag vet ju att dessa grupper finns. 
Jag jobbar själv i en av dem  … 

Anna Nilsson