”Varför säger ni nej till extratjänster?”

Visst har extratjänsterna många nackdelar. Men att människor går från det slaveri som fas 3 innebär till att jobba med lön i stället för ersättning och med rätt till semester i stället för eventuell möjlighet till ledighet borde Kommunal se som något positivt. 

Vård och omsorg är viktiga områden som behöver utbildad och engagerad personal. Nu sätter Kommunal ner foten mot extratjänster inom dessa områden. Problemen med extratjänsterna ska inte förnekas. De som är aktuella för dessa saknar ofta relevant utbildning, men också i vissa fall intresse och engagemang för att jobba inom vård och omsorg. Det faktum att extratjänsterna ska vara på 75 procent är också ett problem. Slutligen finns en risk att extratjänsterna tränger undan reguljära anställningar. Men förutom deltidsproblematiken gäller alla dessa problem även det anställningslösa arbetet.

Det finns en historik inom Kommunal att godkänna att anställningslösa arbetare placeras inom vård och omsorg.  Det finns lokalavdelningar som godkänt städning på äldreboenden för att de anställda ska kunna ägna mer tid åt de boende. Det handlar inte bara om fas 3 utan även om praktik kopplat till försörjningsstöd, arbetsträning och så vidare. På centralt plan har det till och med uttryckts att fas 3 är ett sätt att förstärka arbetsplatserna utan att det belastar kommunens budget. Med ett lågt aktivitetsstöd (eller inget aktivitetsstöd alls) för vissa inom fas 3 så belastas kommunens budget inte bara med bidragsutbetalningar, utan även med en dyrbar kontroll och administration av bidragsberoendet. Därtill tvingas den anställningslöse arbetaren att subventionera verksamheten genom att hen jobbar mot aktivitetsstöd/försörjningsstöd i  stället för lön. Samt genom sämre villkor. Något som Kommunal borde motverka. 

Givetvis ska Kommunal främst värna medlemmarnas intressen men ibland måste det innebära att vidga perspektivet och verka för att alla som arbetar gör det som anställda. Den anställningslöse kan inte gå med i facket. Den anställningslöse saknar också strejkrätt. 

I stället för att motverka extratjänsterna borde facket fokusera på att kräva att andelen anställda ökar och att personal med handledningsbehov begränsas. De borde arbeta för att extratjänsterna får så pass höga löner att de frigör människor från bidragsberoende och att de med högsta aktivitetsstödet inte förlorar på att jobba. När anställningslöst arbete ersätts med extratjänster får facket också möjlighet att rekrytera nya medlemmar och därmed bli en starkare organisation som bättre kan tillvarata medlemmarnas intressen.

Maria Lavander