Spänningarna har varit stora i LO-förbunden inför avtalsrörelsen vilket kulminerade i att LO-samordningen sprack. Det är förståeligt att den sprack utifrån hur den var strukturerad.

Dels att IF Metall har satt löneramen för resten av LO-förbunden och dels att Kommunal kräver högre löner än vad IF Metall kräver. Det finns även en långvarig konflikt om man ska räkna upp reallönerna i procent eller i kronor mellan fackförbunden.

Det öppnar för sprickor och det är snarare fantastiskt att nuvarande form har hållit sedan mitten av 1990-talet. Det vill säga att ett förbund i princip i slutändan har förhandlingsmandat för alla LO-förbund medan några har släpat efter i lönebildningen. Men det sprack till slut. Inget förbund borde pekas ut för att ha gjort något fel. Kraven från de enskilda förbunden har varit olika, men fullt legitima.

Det är dock problematiskt att LO-samordningen spruckit utifrån ett nationalekonomiskt arbetarperspektiv. Sprickan innebär flera olika risker; lönebildningen riskerar att dra iväg åt olika håll när förbunden inte är samordnade. När lönebildningen drar iväg åt olika håll ökar lönegapen och ojämlikheten mellan arbetare. Det riskerar att skada köpkraften hos Sveriges arbetare och därmed skada den inhemska konsumtionen med risk för ökad arbetslöshet och en försvagad fackföreningsrörelse i framtiden. Dessutom riskerar mindre förbund med lägre organisationsgrad, såsom HRF att få svårare att hävda sina medlemmars intressen.

I det långa loppet skadas Sveriges exportförmåga. Om det inte finns en samordnande ram för Sverige och löner drar åt olika håll öppnar det upp för reallöner som skjuter iväg utan styrning. 50 procent av Sveriges BNP är exportrelaterad. Det är alltså mycket kapital som står på spel.

Ett demokratiskt perspektiv finns även då det kan tyckas orimligt att ett LO-förbund får ett så starkt förhandlingsmandat i slutändan. Utan att det har skett några val till förbundsstyrelsen från de andra LO-förbundens medlemmar. Det är lite som att lägga ut beslutsfattandet på entreprenad.

Utifrån dessa argument vore det bättre om ramarna för avtalsrörelsen förhandlades av LO centralt i framtiden. För att på så sätt samordna lönebildningen demokratiskt, kunna nå en kompromiss om reallöner och procentsatser och stärka arbetarnas plånböcker samt Sveriges exportförmåga. Så möter vi morgondagens arbetsmarknad. Enade och samlade.

Per Stenius (SSU),
Studentfackligt aktiv ekonomstudent

Adrian Ericson (SSU),
Ordförande SSU Jönköpings län och transportarbetare