I skolan lärde vi oss att Sveriges historia framför allt var något som handlade om kungar, krig och tronföljder. Gustav Vasa, slaget vid Stora Bält och vem tog egentligen över efter Sigismund?
Under, eller vid sidan av, allt detta fanns tusentals och åter tusentals människor: alla de soldater som dog på leriga fält, alla de soldatmödrar som skötte hushåll och jordbruk, alla de arbetare som slet i 1900-talets industrier.
Kata Dalström växte upp på ett småländskt bruk i en högborgerlig familj, men trots det ägnade hon hela sitt vuxna liv åt att agitera för den framväxande nya rörelsen, socialdemokratin. Hon talade till människorna, inte kungarna. Kata Dalström dog 1923 och hann alltså precis uppleva den allmänna rösträttens införande. Hur måste inte det ha känts?
Den här boken är faktiskt inget annat än ett fantastiskt tidsdokument. ”Följ med”, säger hon och så tar hon oss läsare i handen till ett annat Sverige. Där rallarna tvingas åka godsvagn mellan arbetena i övre Norrland, där barnarbetarna strömmar ut ur textilfabrikerna i Norrköping och där hundratals intresserade kom och lyssnade på hennes föredrag om det nya partiets program.
Det känns på många sätt mycket länge sedan, men det angår oss än. ”Rörelsen måste tändas. Då behövs agitatorerna”, skriver S-debattören Daniel Suhonen i förordet. Ja, nog undrar man vilka som sitter med tändstickorna i dag, i en tid när det är flyktingbaracker som brinner.
Det finns säkert en och annan som blir nostalgisk av att läsa om hur ”Arbetets söner” dånade över nejderna, men den krispiga reportagetonen i Dalströms språk tillåter ingen romantik. För henne är det på djupaste allvar och alltid med en osviklig framtidstro.
Möjligen kan någon läsare backa lite inför det gammalmodiga språket, skrivet innan stavningsreformer svepte bort våra ”gingo”, ”voro” och ”äro”. Men det är lättläst ändå, och friskt som källvatten.
