Amerika behöver förändring, sa jag när jag gick runt i klassrummen och pratade politik, rösta på en svenska. Rätt modigt om ni frågar mig. Sjutton år ungknallade jag alltså runt på Forest Hills High school i Grand Rapids Michigan och propagerade för avskaffandet av dödsstraffet, en höjning av skatterna och gratis sjukvård för alla. Jag fördömde Reagan och CIA:s försök att störta Nicaraguas valda president och tyckte invasionen av Grenada var fel. Vår samhällskunskapslärarare Mr. Rosengren kallade mig skämtsamt kommunist men hela han lyste av uppmuntran. Mest över diskussionerna jag startade.

Det var You Go girl, innan uttrycket ens fanns.

Och med detta sagt kan man konstatera tre saker. Ett, jag intresserade mig för min samtid, två, vikten av engagerade lärare och tre, det var väldigt länge sedan jag var sjutton.

Mr. Rosengren lärde mig också uttrycket. Walk a mile in my shoes before you judge me. Gå en mil i mina skor innan du dömer mig. Några år senare som timvikarie i hemtjänsten sa jag samma sak. Nästan. Till biståndsbedöm­are och ansvariga. Gå på mitt schema en vecka innan du lägger det.

I USA åt jag tacos, gick på skolbal och firade Halloween för första gången. Inget av det här fanns i Sverige då. Eller skolbalen gick jag faktiskt aldrig på. Det var killarna som skulle fråga tjejerna och ingen frågade mig. Vi var två utbytesstudenter. Jag och Kristine från Norge. Kristine fick massa förfrågningar. Kristine såg ut som en levande barbiedocka. Kristine köpte inte och åt inte upp alla M&M-kulor själv som vi skulle sälja för att samla in pengar. Kristine är än i dag inte ett av mina favoritnamn.

M&M-kulor är dock fortfarande mitt favoritgodis.

Det var reklam på tv, rosor på Alla hjärtans dag, och på julen köpte vi julklappar till de fattiga.

Jag minns att jag då stolt berättade att vi inte gjorde det i Sverige. Det behövdes liksom inte. I julas lämnade jag och hundratals andra in paket på Sergels torg i Stockholm till välgörenhet. Tacos är väl en sak, reklam-tv också men måste vi ta efter allt som är amerikanskt?

Jag blev aldrig presidentkandidat. Jag insåg att jag inte skulle vinna så jag slog mig ihop med Mark. Han fick ta hand om presidentposten och jag blev vicepresident. Vi höll tal i gympasalen, lokal-tv var där. Det finns mycket bra med Amerika, sa jag, men mycket kan förbättras.

Det tycker jag fortfarande. Och det gäller Sverige också.