Hur blir ett samhälle som avskaffar känslor? Fritt från krig och lidande, men också från kärlek. I The Giver skildras ett framtidssamhälle som har raderat ut minnet av hur ond världen en gång var. Människorna föds på speciella uppfödningscenter innan de hamnar hos sin ”familjeenhet”. Alla har sin tilldelade roll, man får inte ljuga, ingen är olycklig och världen är till synes perfekt. Man har till och med rationaliserat bort snö, eftersom det förstör skördarna.

En dag utses den unge Jonas till nästa ”minnesbärare”. Det är den enda person som får tillgång till det kollektiva minnet av hur världen var förut, för att kunna fungera som rådgivare. Han slutar ta sina dagliga injektioner som tar bort förmågan att känna och reser tillsammans med den nuvarande minnesbäraren tillbaka till krig och fasor. Han får uppleva känslan av svek och förlust. Men han upptäcker också musik, färger (alla andra ser bara svart och vitt), kärlek – och blir fast besluten om att minnet måste komma tillbaka.

Jag älskar den här sortens dystopier, det är en av mina favoritgenrer. Det spelar nästan ingen roll om det är bra historier eller inte, det är något med världens undergång eller att tänka sig att människor går att programmera om som är så spännande. Tematiken i The Giver påminner om Aldous Huxleys klassiska roman Brave new world från 1932, som också handlar om ett samhälle som drogar sina medborgare för att de ska bli medgörliga. Det går väl att tänka sig att den har fungerat som inspirationskälla.

Därmed är det kanske inte det mest originella jag sett och ganska förutsägbart hur det kommer att sluta, men det hör å andra sidan lite till genren. The Giver är en trevlig och välgjord film med bra skådespelare. Och så får man gå från biosalongen och påminnas om att det här svåra livet i den här orättvisa och grymma världen bjuder på fantastiska ting, och att det finns alternativ som är mycket värre.